drosophila

Två dagar hemma på grund av sjuk kropp kan få vem som helst att börja klättra på väggarna. Jag minns sjukdagarna man tillbringade hemma som barn som mycket lättare att fördriva än vad de här två dagarna har varit. Var inte tv-programmen bättre då eller har toleransnivån blivit en helt annan? Jag försöker verkligen titta på tv, ligga på soffan med katten och mysa MEN det går INTE. Så jag hamnar här istället. Med ingen telefon att använda sig av får facebook fungera som substitut.
Imorgon spelar lovely-uniform skivor på debaser 22-03. vad kan väl vara bättre än att vakna upp en torsdag av att fötteran blöder?

Sambon befinner sig inom någon slags illegal verksamhet som brukar kallas någonting med en färg inblandad, mer vågar jag inte säga. Annalove, min favoritkursare och uppsatspartner har åkt hem med bussen efter att under sin i stort sett första utekväll i Malmö ha besökt både inkonst OCH debaser. nu undrar säkert ni hur det kommer sig att inkonst överhuvudtaget blev aktuellt men jag skyller på grymt bra marknadsföring från deras sida och ett svagt ögonblick från min egen. Nu är jag forever övertygad om att inkonst är förlorat under alla omständigheter utom möjligtvis uniformmöjligheter. Debaser erbjöd ingen frälsning det heller, men åtminstone slapp man panikångesten.

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag var lite intressantare att läsa så att fler hade haft nöje av att läsa min blogg och således kunde ta del av vad jag nu ska meddela. Jag är inte längre ägare av en fin, orange, glittrig mobiltelefon med ditt nummer i telefonlistan. Den försvann troligen någonstans mellan 78e och 79e ölen igår på Jeriko. Trots idogt letande vägrade den att ge sig till känna så det fanns inte mer att göra än att låna telefon av kompis DJn och ringa telenor och spärra abonnemanget klockan 03.12 inatt. I hate when that happens. Sist jag på ett freudianskt vis förlorade min telefon för att hitta en anledning att skaffa en ny var det samma visa. Maria ringde sin pojkvän i Sthlm efter en våt utenatt i Lund klockan 02.30 och fick honom att spärra VISA och telenorabonnenmanget. Dags att växa upp Liza.  

Den 22 september blir en lördag jag sent ska glömma. Då kommer jag nämligen befinna mig på en hästrygg för första gången sedan jag som fjortonåring besökte Island med en vän och hennes familj och alltså självklart var ute på en tur med islandshäst.  Så mäktig en upplevelse blir, I tell you that. Även denna gång är det en islandshäst som kommer få känna min ädla bak mot sin rygg men platsen har förflyttat sig lite närmare, nämligen Blentarp utanför Veberöd utanför Dalby utanför Lund. Jag känner mig redan alldelesalldeles varm inombords.
Befinner mig sedan igårkväll och till och med ikväll i föräldrahemmet. Modern har fyllt år som brukligt är en gång om året, jag gav henne en teaterbijlett till uppsättningen av "Kalla det va fan du vill" av Marjane Bakhtari (chansning på stavningen). Mycket uppskattat blev det och mycket nöjd är jag. Iallafall, tanken var inte att jag skulle lalla om teater utan att jag skulle berätta vad jag hittade i en garderob nere i mammas källare, nämligen mina gamla ridkläder! Som jag använt en enda gång sedan jag slutade rida när högstadiet började och killar blev viktigare. AND you probably don't believe it BUT theystillfit! Om man tummar lite på reglerna vill säga och tänker att knappen längst upp inte är nödvändig att knäppa. På lördag kommer jag alltså se ut som att jag vet vad jag håller på med och det behövs för när man haft hundratals år på sig att lägga av sina hästskills behöver man lite pålåtsasteater för omgivningen. 13 år gamla ridkläder är min teater.
 

brev från mig till sydsvenskan:

"hej sydis.

nu får det faktiskt vara nog. sedan jag för första gången började prenumerera på er tidning för ett par år sedan har det varit lika mycket jobb som nöje att vara prenumerant. inte en enda gång har jag fått tidningen från den dagen min prenumeration har startat och inte en enda gång har ni slutat fakturera mig i tid. emellanåt har det nästan varit en heltidssysselsättning att ringa och mejla er för att ställa saker och ting till rätta.
i månadsskiftet juli/augusti ringde en tjej och frågade om jag inte ville ta upp min prenumeration och gav mig ett ganska bra erbjudande som jag tackade jag till. vi kom fram till att den skulle starta från den 1 augusti. Då jag inte fick någon tidning denna dag ringde jag både tidningsbärarna och sydsvenskan och fick av båda veta att det inte fanns någon prenumerant med mitt personnummer. killen jag fick prata med på sydsvenskan frågade om jag ville ha en prenumeration men jag tackade nej.
idag, den 12 september, fick jag så en tidning på morgonen och frågade mig varför men tänkte inte så mycket mer på det eftersom jag inte ens har tid att läsa den. när jag kom hem från jobbet låg det så en faktura på min dörrmatta som gällde från den 1/9 till den 30/11 2007. hur tänker ni då? att ge mig en tidning jag inte vill ha och fakturera mig i 11 dagar mer än jag ens fått en tidning. det är ju faktiskt helt sjukt. med tanke på vilken stor tidning ni är och hur många prenumeranter ni har så borde ni faktiskt veta hur man sköter sina kundkontakter utan att vederbörande ska behöva bli vansinniga på er. SÅ, sluta genast skicka ut en tidning till mig och makulera fakturan för jag vill verkligen inte prenumerera just nu. och det är synd för sydsvenskan är verkligen en jävligt bra tidning.

hälsningar Liza"

Idag ska det ätas ärtsoppa och pannkakor på en onsdag av alla dagar. Det är vad jag skulle kalla revolutionpåriktigt! Praktiken har gett mig tusentals nya kunskaper idag, den viktigaste av dem är att av alla tusen riktlinjer som går emot varandra är det upp till mig att förstå vilken som är viktigast.

Är det avdelningsmöte just nu. Jag ska egentligen hålla på med skolarbete och jag SKA försöka om en stund men hittills har det bara blivit yahoo.se, facebook.com och blogg.se. När man står ut med så mycket tråkigheter som jag göra hela dagarna (i fredags satt jag så samma stol i tre timmar direkt efter att jag kom till min praktikplats och läste en obegriplig statlig rapport om demenssjukdomar) så får man faktiskt PASSA PÅ att roa sig när tillfälle ges. I eftermiddag blir det dessutom ännu mer obegripligt jobbigt, tråkiga uppgifter att lösa då jag och Anna ska ses över en kaffe och staka ut framtiden för den lilla bebisen Uppsatsen. Tur att jag och Anna har varandra. En sån jävla tur.

För att vi är så jävla grymma att vi trots alla våra katastrofalt stora och små misstag i inledningsskedet av lördagkvällen på Smålands lyckades rädda situationen till slut och göra det till en kanonkväll! Alla dansade i vår T-gång och klubbansvariga gav oss halva den andra DJns gage för att vi ägde. Sen efterfest till klockan 4 och nattbussen hem FRÅN Lund för första gången någonsin. Donaubullar och Uniform är ett kollektiv på tre alltid. Så jävla fint!

Sammanfattning av praktik i södra Sandby so far. Två dagar  avverkade,  vill inte tänka på hur många det är kvar. Överraskningsmomentet i berättelsen är att trevlighetsfaktorn på hemsjukvården är extremt hög. Det är mycket gemytlig och gullig sammanhållning mellan personalen och alla behandlar redan mig som en i "gänget". Det mindre överraskande är att det är obeskrivligt tråkigt och dagarna är hurlångasomhelst! Verkligen. Igår hade vi två vårdtagare på hela dagen, idag hade vi hela fyra stycken! Imorgon har vi inga planerade än så länge. Its gonna kill me. Jag saknar KAVA så att det nästan skär i hjärtat. Att få sätta kateter känns som en STOOOR och spännande uppgift. Att sitta och glo in i en vägg känns som en väldigt vanligt förekommande uppgift.
Min kropp har berövat mig på energi och hela huvudet känns som en infektionshärd. Inga bananer eller gainomax recovery i hela världen hjälper. Imorgon blir det nog inte fest som det brukar utan snarare makaroner och tv som det obrukar. På lördag är det dags för Uniform att inta Smålands nation  för tredje gången och det kommer bli SÅ fett!

Efter mängder av påtryckningar och ännu mer motstånd från min sida blev jag så i söndags till slut medlem av världens största sekt, facebook.com. Jag blev rädd för var jag riskerade att missa när jag ställde mig utanför och jag blev trött på att alla ALLTID pratade om något som jag själv inte var en del av. SÅ. OCH. Det är ju trots allt ganska spännande att snoka efter gamla bekantskaper och nya ansikten.
I övrigt är jag trött på mig själv och att oordningen i mitt liv bidrar till att jag en ledig dag som denna måste ta bussen in till Lund för att lämna tillbaks kursböcker som för tillfället kostar mig 60 spänn om dagen. Shitman, Imnotmadeoutofmoney.

Rastlösheten kryper i mig trots två tillryggalagda träningspass i veckan och delvis dansande igår. Det börjar bli kallt. Med kylan blir Debasers uteservering ett mindre angenämnt ställe att hänga ute på. Igår var det hiphopklubb, inte helt klockrent men jag gjorde tappra försök att shakea min booty innan jag gav upp strax innan tolv och gick hem och lyssnade på trygga gamla Editors och föll i sömn. Jag funderar på att lösa mina rastlöshetsproblem med en tur ner till västra hamnen, valla min nya fina ipod. Jag tror det får bli så.

Så. Äntligen. Efter många veckors fulltupptagen-tid har jag haft tid och ork att skaffa nya, fina friskissvettiskortet. 2 760 ädla svenska kronor är priset jag får betala för att komma ännu mer i form inför beach 08. Jag bor 30 sekunder från Friskis, pårensvenskajagskojarinte. Man "går ner på friskis" när man bor här, precis som man "går ner till tvättstugan". På Friskis här finns det till skillnad från Friskis i Lund en anställd som även varit med i tv-serien Paradise hotel och har sitt eget uppslag i metro varje vecka, dessutom finns det sjuuuukt många fler speglar och uppvärmningsmaskiner och snygga killar. I think im gonna like it.   

Att jag vid 23 års ålder äntligen kommit på god fot med mig själv och lärt mig att tolka min kropps signaler och tyda mina tankebanor brukar vara något jag är överväldigande stolt och nöjd över. Nu kommer bakslaget. Sedan flytten till Malmö har alkholen och utelivet fått en långt mer central plats i mitt liv än den hade sista året i Lund. Sista året i Lund var ganska tråkigt men jag var fantastiskt ångestbefriad. Numera ligger mitt tillstånd lite mer åt ganska-ångestbefriad-hållet och det känns så där inte alls bra. Det värsta är att vin är så fint och att helgerna blir så mycket mer rosaskimrande i rus. Det handlar inte heller om att försöka minska pinsamma, jobbiga handlingar eller sluta ge sig in i tveksamma relationer med tveksamma män. Ångesten kommer som en biverkning av alkoholen även om det varit aldrigsåroligt på festen. Varannan vatten kanske?  

På sätt och vis. Nästa helg har det hunnit bli september och höstens vindar viner redan över de skånska åkerfälten. Det blev jag varse när jag efter sommarjobbets sista arbetade dag var tillryggalagd i fredags och jag cyklade min sista tur hemåt för den här gången. Det är så fint att det finns någon hemma när man kommer hem på fredageftermiddagen. Det är så fint att äta middag tillsammans innan kvällens och nattens äventyr tar sin början. I fredags blev det en sista liten tur till Malmöfestivalen. Mitt första år som malmöbo tillbringar jag aldrig så lite tid på festivalen. Jag antar att det är så det är att vara et hårt arbetande kvinna, man är trött jämt och orkar ingenting. Juvelen på festivalens sista dag var en ganska trött historia och medelåldern i publiken låg någonstans runt 18 år. Därefter gjorde vi ett tappert försök att dricka vin i folkets park men parkvakten hade fått för sig att kl. 21 var en bättre tid att stänga parken än kl. 22 så vi fick snällt gå hem och alkoholisera istället. Som alla andra helger var Debaser det enda alternativet om fredagkvällen och till på köpet bjöd de på fina konserter, IKONS och Cut city. Cut city var bandet vi helst ville se men IKONS var sjukt mycket fetare. Jag hade i förväg satt ribban på en ganska vuxen kväll med lite öl och tidig hemgång. Det blev helt tvärtom. Mycket öl och hemgång enligt sedvanlig tid när Debaser stänger. Till på köpet blev det tre cigg i ett mycket svagt ögonblick, jag som varit så stolt hela våren!!!! Men idag börjar mitt nya liv och ciggen är no more. 
I lördags var det stora konsumtionsdagen för uniformkollektivet. Vi har till slut tagit tag i oss och investerat i tidernas sjukt vackraste mixer så nu kan vi börja utveckla våra skills och bli sjukt grymmare än vad vi redan är. 
La inflyttningspartaj var en grymt trevlig tillställning med mängder av schyssta människor och fina presenter. Som krona på verket blev det såklat Debaser för att uppmärksamma våra gäster på hur sjukt ingen tid alls det tar att gå dit. Kön skitlång som vanligt men som vanligt är det alltid några smarta folks som går i förväg så man kan parkera sig med dem i kön och således slipper en extra halvtimmes väntetid. Debaser bjöd på konstiga telefonsamtal, närhet och dans. Som krona på verket fick kb stå för finalen innan suget efter Donaubullar blev för stort och vi kände oss manade att bryta festen och gå hem.
Igår, söndag, försökte vi skaffa internet till min dator men den är en stor jävla idiot så jag har på allvar börjat fundera på att skaffa en ny. Jag orkar inte med alla helvetes problem som uppstår ständigt ständigt. Frågan är ju vem som skulle finansiera en nya dator men det får väl framtiden utvisa.

Jag tror att jag obsessat över detta ämne i tidigare inlägg men jag fick mig precis en uppenbarelse och kände att jag var tvungen att skriva om det igen. Den senaste veckan har det nämligen tillkommit en punkt på listan. BARN. Jag är ingen blödig barnälskare även om jag gillar kids som tusan men då mest barn jag har någon slags relation till och tycker att barn på stan i allmänhet är rätt ointressanta. På andra sidan gatan ligger Möllevångsskolan. Bara en sån sak, att man bor så pass mycket på Möllan att man bor vid skolan. När vi flyttade hit var det fortfarande sommarlov och de enda som befann sig på kyrkogården var vilsna själar och själar på väg någonstans som satt sig för en liten vilostund. Sommaren är inte längre högsommar och barnen är inte längre lediga och hänger i Västra hamnen. Barnen går i skolan, kanske för första hösten någonsin. Utanför mitt köksfönster spelar dom fotboll på asfaltsplanen med betongväggar i en oval, bygger sandslott i sandlådan och och trillar av sina hoppjerkor för tusende gången. Jag har blivit så pass gammal att jag tycker det är tevligt att bara sitta och titta på deras aktivitet. Så fullt av liv. Så fullt Malmö är av liv. Så vackert det är med liv.

För varje gång jag loggar in på min blogg hittar jag fler och fler inlägg jag börjat på, inte hunnit slutförfatta och glömt bort sekunden efter att jag lämnat datorvärlden bakom mig. De har handlat om vilket vrak jag är och hur många veckor jag skulle vilja sova. De har handlat om att jag känner mig som ett instrument i olika mäns process att hantera sin och exets relation utan att bryta ihop. Någonstans på vägen förlorar jag ordet och ger upp försöket att förmedla mig själv till omvärlden. Nu sitter jag hemma vid gamla köksbordet, igår köpte vi ett nytt, och äter mackor. Har redan hunnit med en tur till Lund, Kvinnorkliniken ville kolla in mullan. Tidigare cellförändringar gjorde dem intresserade. Tänk att lite cellförändringar är vad som ska till för att få en man intresserad av ens inre. Ja, ni läste rätt. Jag kan inte låta bli att se manliga gynekologer som något perversa vilket gjorde besöket högst oangenämt. Men resultatet av besöket blev att han inte kunde se några större förändringar vilket gjorde att jag slapp "operation" som han kallade det, dvs. någon slags avlägsnande av någon slags del av mig, vilken kan jag inte riktigt specificera.

Jag har varit på jobbet i 45 minuter vid det här laget men det enda jag lyckats ta mig för så här långt att att surfa runt och läst dagens alla viktiga nyheter på sydis och aftonbladet.se. Jag och min sköterska gäspar ikapp men hon jobbar åtmnstone. Snart ska jag gå och sparka upp mina patienter, försöka få på dem lite andra kläder och att lägga sig ovanpå täcket åtminstone. Jag vill att klockan ska vara halv nio så jag kan ägna mig åt kaffe och mackor istället.

Den här bloggen är något av det ointressantaste i hästväg just nu för att använda sig att ett mycket märkligt språkbruk. Anledningen till det är att mitt liv är särdeles intressant för tillfället och lägger grund för att jag absolut inte har tid att sitta här och dega. Mycket häng med J, har det blivit, nästan jämt känns det som. Bra med bekantskaper som är arbetslösa och absolut inte har tid med något annat än att hänga. Mycket pyssel med lägenheten är det ständigt och det känns som att det kommer vara så för alltid. Mycket ångest över att jag ännu inte börjat träna igen sedan jag åkte ut på min tågluff för en helfvetiskt lång tid sedan vilket innebär att färden till och från jobbet blir extra lång då jag utmanar mig att cykla istället för att ta busskrället. Imorgon är jag leeeedig och ska ägna mig åt måleri, västrahamnenhäng och fint häng med Kak och Ponny. Nu ska jag tvätta mig smutsiga, svettiga kropp och sen krypa ner i sängen i mitt fina VITA rum och börja läsa en fin, bra bok för att några sekunder senare inse att tankarna snurrar för mycket och att jag lika gärna kan sova istället.  

Idag har jag i brist på tid att tillbringa på Friskis och av lust att utmana mig själv cyklat både till jobbet i Lund och tillbaks till HEMMET i Malmö. Det var nästan en baggis, nästan. Men med tanke på att det faktiskt ska orkas jobba åtta och en halv timme däremellan krävs det att det är en nästanbaggis för att jag ska slippa all eventuell skam till följd av att stupa mitt i blodsockerkontroller och nattskjortspåtagningar.

I övrigt känner jag mig mycket stolt över att redan så här efter åtta dagar i nya bostaden ha tagit tag i att flytta min hemförsäkring. Dessutom saknar jag Emma som är bortrest över allt för lång tid så att jag tyvärr måste ringa och terrorisera henne flera gånger om dagen med dumma frågor och oviktiga  och viktiga ärenden. Jag vill ge henne världens största tårta. Eller öl. Om hon var här skulle hon själv få välja.