end of episode 1.0
Uppståndelsekyrkan
Så här fint är det överallt!
Marinskijteatern
Nu. Har jag tillsammans med min ömma moder i fem hela dagar och ytterligare några timmar slitit ner många atomer från St. Petersburgs gator, hur många mil som vandrats sammanlagt vågar jag inte spekulera i. Antal skoskav på mig: 0. På mamma: oräkneliga.
För att jag (familjen) har en sån fin ny kamera som döpts till Ferrarin har jag vältrat mig i fotokonstens moderna möjligheter. Jag har fotograferat mig upp och ner för varenda kvarter, i sepia, svartvitt, iso 80, iso 400, inte så att stadens magi gått mig förbi men nästan. Jag skulle kunna fotografera varenda kraftverk, elverk, elledning i hela världen för att det är så vackert med raka linjer mot den böljande naturen med all sin totala orakhet. Jag skulle kunna fotografera varenda byggnad och hus i varenda stad för att det är så vackert med av människan konstruktiv energi. För att raka linjer gör sig så vackert mot allt som finns däromkring.
Imorgon åker lilla mammi hem, helt konstigt känns det, ensam i min oryskhet. Jag ska försöka motionera mig runt staden för ännu ett spektra av intryck, kanske dricka en mojito på en bar, det heter trots allt samma sak på alla språk och kan omöjligt i någon annans öron råka bli något som innehåller kött och då är jag nöjd.
det är enklare så här.
Heremitaget
Peterhof
Peterhof
Peterhof
Det blir knappt mörkare än så här
Någon kyrka. Vi gick in, mamma fick ett huckle att ha i håret. Jag fick ett förkläde som jag genast satte fint över huvudet. Tjocka tanter skrattade och pekade, så tokigt! Jag blev konfunderad av det faktum att ett par byxor inte var tillräckligt utan att jag även skulle undvika att Jesus behövde vara förvirrad över mitt egentliga kön. Då kom en kyrkans man och pekade på min tatuering, sa att jag var en dålig människa och att bilden var en synd. Kallade mig "pacific", vad han nu menar med det,pacifist? fredlig? jo, tack. kanske inte det värsta man kan bli kallad. Han frågade var vi kom ifrån och sa att det inte fanns några kristna i sverige. Tänk om alla kristdemokrater bara var ett skämt, så mycket mer glittrande vore solen då. Tack och hej prästpastej sa jag och gick.
Ryska motsvarigheten till Villa Villekulla.
Kvällen bjöd på bästa non-stångby-created Mojito, ryska slims-but-no-slim-cigaretter samt vilse-i-pannkakan-promenad utan karta vilket föranledde samtal till darling som var oroad över mig samt ringde hem till mannen i huset, en 18åring, som i sin tur kunde lugna mamma lite grann. Nu är jag hemma, hel och ren såklart. Nästa gång lovar jag att ta med kartan (enligt mamma kommer det inte bli någon mer gång så länge hon är här...)
Russkij russkij
För en trött och i stunden mycket opoetisk jag hade det varit skönt att slippa inse att sladden till min kamera blivit glömd hemma. Om jag hade en sladd skulle jag lägga upp fina bilder på familjen, arktitekturen, vattnet, ochsåvidare.
Färden hit. Jag har aldrig kört så bra bil som nu, trots att darling blev alarmerad vid ett tillfälle eller så. Jag blir också alarmerad som passagerare ibland men väljer att inte säga någonting, "jag säger ingenting". Vägen efter den ryska gränsen kändes som ett välkomnande till Sovjet, även om jag antar att vägen faktiskt var ännu sämre på den tiden. Trots tvåfiligt körs det femfiligt. Man vet heller inte bakom vilken krök det kommer dyka upp en polis och be att få se passet. Vi hade dock tur, det 45minuter långa stoppet vid gränskontrollen blev vårt enda.
Alla husen är pompösa som stora marsipanbakelser, bedårande som skira sidentyger, imponerande som beethovens symfomier eller trasiga som olycklig kärlek. Och så finns det nybebyggelse som liknar Dubai. Den tänker jag inte ens tilldela ett eget adjektiv.
Det är sol och hav och glass och förhoppningsvis ingen hepatit A på det. ingen A heller för han har åkt till datjan och lämnat mig och mammi i stan för egna äventyr. Imorgon ska jag fixa en kamerasladd och sen ska det bli förmedling av känslor på riktigt.
Jag läser skyltar och lappar så att det snurrar. som fan i min skalle. På ryska är N ett I och P ett R och B ett V och 3 ett Z. Och det är tillräckligt där för att det ska bli en stenhård nöt jag inte riktigt bör fundera på att knäcka just nu. Just nu borde jag vila min själ och mitt hjärta för att imorgon bitti väcka liv i husets tonåring och släpa med honom för att köpa biljetter till svansjön. Jag har aldrig varit på balett innan och det finns nog inget bättre ställe än St. Petersburg att förlora den dansande oskulden i.
nu.ska.jag.sova.
fördomar säger att man får hepatit A av rysk glass
och våra ryska vänner som är här på besök har följande tankar angående ett eventuellt glassätande hos de nybadade barnen: "we think that they might catch a cold if they eat ice cream tonight. when they are wet and so. and we have a lot of travelling tomorrow." och jag som precis sagt att polina fick äta glass till sina jordgubbar åt upp mina ord fortare än kvickt. och har sedan dess försökt få dem i säng vänligen men bestämt så att jag själv kan mumsa i mig några skopor innan det är dags att sova sina sista få timmar på svenska fastlandet på ett lagom-långt tag.
Man föds och man dör...
med cykelhjälm. När jag som sexåring lärde mig cykla var det ingen tvekan om att hjälmen skulle på. Sex år senare började avvänjningsprocessen med att hjälmen först åkte av så fort jag kommit några hus ner på gatan på väg till skolan. Därefter började förhandlingar om att det faktiskt inte "var möjligt att ha BÅDE hjälm och mössa i vinterväder." Och om man nu var tvungen att cykla till skolan alls fick föräldrarna vara så goda att kompromissa de med.
Nu. Tillhör jag generationen som antingen försöker tvinga på sina föräldrar en cykelhjälm eller tvinga av dem en cykelhjälm, beroende på hur pass utsatt den egna coolhetsfaktorn är. Livet är en sluten cirkel, både vad gäller balanssinnet och tarmregleringen.
svensk sommar version 1.0
som man fantiserar om sommaren och inbillar sig att den är, ljuv och solvarm och full av ledig tid. så har sommaren inte varit sedan barnen var små. sommaren är möjligtvis en molnfri himmel en stund och kanske varm så att vintern inte känns närvarande. det går att bada men det är som harakiri och det är nästan som en cirkuselefant man känner sig när blötläggning inträffar. idag var det vi barn, jag, en sjuåring och en nybliven tioåring som trotsade svensk uppvärmdpool-tradition och hoppade i det iskalla vattnet i dalby stenbrott. det-blir-inte-bättre-än-så-här. inte i juni i alla fall. inte i sverige.
för en promenad runt torups slott behöver inte ens vuxna människor sol så det går bra. även i juni. i sverige.
världens bästa sakletare. och barn.
inte lika fint som villan i stångby. men nästan.
dagens citat
lilla morfar 89 år gammal som hamnat på sjukan för sin första hjärtinfarkt. första gången hjärtat kränglar överhuvudtaget egentligen.
tycker att sjukvårdspersonalen är "helt underbar". och på klingande göingska deklarerar att "läkaren han är snygg. säkert från pakistan eller nåt. mörka ögon och mörkt hår. dom är vackra där."
ja, morfar, det är dom. och du är söt.
antihypertonibehandling
sedan jag landade på lantgården igår morse efter en andra natts jobb har jag inte varit söder om norra fäladen. det är första gången sedan jag flyttade hit som jag inte känner rastlöshetens bojor tillräckligt starkt för att hitta en mission i södern. jag är ledig och har de senaste dagarna tillbringat mer tid i soffan än vår lilla familj gjort sedan den blev vår i februari. jag har pluggat ryska, läst filter, kollat på film med hugh grant -som trots att han gillar prostituerade gör mig ganska knäsvag-, samt letat musik till fetaste klubben evva´ :
DIAMONDS AND LOVING ARMS. På debaser malmö på lördag 13/6 22-03.
nu ska jag som ytterligare blodtryckssänkande verksamhet cykla till malmö för upphämtning av rysslandsvisum samt uniformshäng. på vägen ska jag hälsa på lilla morfar som för första gången blivit kardiologpatient istället för ortopeddito, men med tanke på att söta gamla morfar är född 1920 är det snarare ett mirakel att han klarat sig från att ens dra på sig ett högt blodtryck. think positive.
helgens A-Z
Alldeles lagom mycket alkohol. det begreppet trodde ni inte fanns i mitt liv va?
Bad i Dalby stenbrott. naket. såg misstänkt fågelkikare på håll men valde att ignorera det
Cyklat 7 mil med söthjärtat.
Dramatiserat ganska mycket som vanligt, kanske inte en drottning men väl en prinsessa.
Engagerat mig alldeles för lite i valet men ändå lyckats rösta 20.57.
Fruktat döden trots att jag befann mig på behörigt avstånd med hjälp av ett rep.
Gräsklippning är livets lott. Ambitionen säger manuell, tidsramarna säger: glöm det.
Hängt alldeles för lite i Malmö. Time spended: zero.
Inte handlat mat en enda gång. Projekt "äta ur kylen -09" pågår fortfarande.
Jordgubbar!
Klättrat på klippor. Nästan som en koala. En moribund koala.
Lekt för lite med barn.
Mesat mig alldeles för mycket i sportaktivitet. Blivit tillsagd. Tyckt synd om mig själv.
Nästan intoxikerat mig på dippsås, som att 90-talet fortfarande bor i mig.
Ordinerat familjen en ny fin digitalkamera, vacker som en Ferrari.
Previet och minjabuditmutit är fortfarande nästan det enda jag kan säga på ryska.
Qurerat mig från arbetets inverkar på mitt metabola syndrom.
Rensat två ogräsor av tvåtusen.
Städat alldeles förträffligt mycket, nu ska det vara rent ända till jul.
Tittat på 8 kvinnor trots att jag trodde A skulle kasta ut den genom fönstret av förtvivlan när den strulade i början.
Underbara man
Vägrat träffa Roland på bilexpo vilket aldrig tidigare hänt.
Xamensfesterat.
Yrkat på sångförbud för underbara män. Det låter ändå alltid som en marschvisa.
Zlarvat med det intellektuella och pinsamt blottat mina okunskaper om slaget vid hastings.
Bad i Dalby stenbrott. naket. såg misstänkt fågelkikare på håll men valde att ignorera det
Cyklat 7 mil med söthjärtat.
Dramatiserat ganska mycket som vanligt, kanske inte en drottning men väl en prinsessa.
Engagerat mig alldeles för lite i valet men ändå lyckats rösta 20.57.
Fruktat döden trots att jag befann mig på behörigt avstånd med hjälp av ett rep.
Gräsklippning är livets lott. Ambitionen säger manuell, tidsramarna säger: glöm det.
Hängt alldeles för lite i Malmö. Time spended: zero.
Inte handlat mat en enda gång. Projekt "äta ur kylen -09" pågår fortfarande.
Jordgubbar!
Klättrat på klippor. Nästan som en koala. En moribund koala.
Lekt för lite med barn.
Mesat mig alldeles för mycket i sportaktivitet. Blivit tillsagd. Tyckt synd om mig själv.
Nästan intoxikerat mig på dippsås, som att 90-talet fortfarande bor i mig.
Ordinerat familjen en ny fin digitalkamera, vacker som en Ferrari.
Previet och minjabuditmutit är fortfarande nästan det enda jag kan säga på ryska.
Qurerat mig från arbetets inverkar på mitt metabola syndrom.
Rensat två ogräsor av tvåtusen.
Städat alldeles förträffligt mycket, nu ska det vara rent ända till jul.
Tittat på 8 kvinnor trots att jag trodde A skulle kasta ut den genom fönstret av förtvivlan när den strulade i början.
Underbara man
Vägrat träffa Roland på bilexpo vilket aldrig tidigare hänt.
Xamensfesterat.
Yrkat på sångförbud för underbara män. Det låter ändå alltid som en marschvisa.
Zlarvat med det intellektuella och pinsamt blottat mina okunskaper om slaget vid hastings.
att arbeta för att leva istället för att leva för att arbeta
det moderna samhällets inställning till arbetets betydelse för människan. då. vaknade man, gick till jobbet, kom hem, somnade. omigen. nu. vaknar man, går till jobbet, kommer inte hem utan går och tränar, hämtar barn, kommer hem, aktiverar sig och försöker ta hand om ett hem som oftast ser ut som efter kriget. som börjar omigen. problemet är att arbetet inte tar hänsyn till att det finns något annat energikrävande, andra verksamheter än den egna som måste fungera. det finns ingen kvalificerad övertid på hemmaplan. dygnet får aldrig ens 24,1 timmar. inte ens när man innan listan hinner skrivas måste uträtta femtusentvåsaker.
fixa visum, fixa ryska språket, klippa gräset, klippa mannen, bada barnet, plantera planera, städa si städa så, förbättra sin angiopulmonella kapacitet samt försöka se ut som att man faktiskt tycker det är roligt att leva. just den biten är det svåraste just nu.
dagens djur.
Trots att jag (tyvärr) med jämna mellanrum kallar A för "din apa" måste jag ändå idag ge mig själv epitetet "svettapa", ren och skär svettapa. Efter en cykeltur till jobbet -inte ens i närheten av långväga- hade jag bara löpdistansen kvar i en triathlontävling för simningen fixade jag samtidigt. Jag vadar fortfarande i sviterna och lider av min egen närvaro.
fumar no.
om detta hade varit någon av sjukhusets datorer hade jag i en datumruta tryckt in i + tab och fått in 2009-05-31 21:57:26 därefter skrivit in rökstopp. nästan fånigt för någon som inte ens kan erkänna för sig själv att hon faktiskt börjat röka igen, men det är ju faktiskt länge sen jag aldrig tog ett bloss. närmare bestämt höll jag uppe i ettochetthalvtår tills veckan då jag träffade sweetheart och inte längre kunde motstå parfymerade cigaretter, för det är just sådana jag har ett behov av. tilläggas kan att A faktiskt aldrig tagit ett bloss i hela sitt liv, vilket är lite ironiskt. om det sedan handlar om uppkommen känslomässig instabilitet eller en starkare drift att njuta så mycket som möjligt av livet låter jag vara osagt.
iallafall. senaste veckans nyförvärvade kännedom om min kraftigt försämrade kondition leder mig att ta till alla metoder jag kan för att fånga den igen. metmask lär inte fungera varför jag låter bli att ens testa fångslyckan detta. de 8 månatliga cigratterna jag röker är händerna-på-hjärtat inte den största boven i dramat utan snarare min tendens att njuta lite för mycket av livet och träna lite för lite. men inbillningssjuk som jag är kommer vilka placebometoder som helst fungera jättebra. om en vecka kommer det säkerligen tillkomma en klausul i slutarökakontraktet men tills dess är det nolltolerans som gäller. så var det sagt. tack.
Sorry, don't speak Russian
Att kunna säga att man inte talar ett språk brukar vara det första man lär sig att säga när man lär sig ett nytt språk. Förutom att beställa en öl eller två. Spreche nicht Deutsch, no parle francais. Min först inlärda och mest använda fras på ryska kom att bli (excuse my bad spelling) "minja budit mutit" - jag kommer att bli illamående. och det är inte ens en vodkadrickande ryss utan en vindrickande svenska som lärt mig detta. Hur som helst, alltid användbart. Idag har jag till slut kommit till den punkt då det inte längre går att förneka det faktum att mitt sociala liv skulle bli aningen rikare om jag ägnade min lediga tid åt rysk-studier istället för ogräsrensning. Hur jag överlevde nio dagar i de norska fjällen med att endast kunna förmedla ett enda ord på ryska (skidor) och knappt ett enda på engelska är en gåta större än davincikoden. Idag beställde jag "ryska 1". om några veckor kommer jag inte bara kunna förmedla att jag kommer bli illamående utan även säga ifrån innan jag kräks.
Dagens möte
Mötte Tiina Rosenberg på stan idag. Det är på så vis det är att bo i det akademiska ghettot Lund. Tiina var snygg som få och tittade snällt på mig. Jag är ledsen att hon inte fick se min fina tatuering, då hade hon säkert friat på stört. Sen skildes vi åt och jag fick inte hennes nummer.
Gårdagens BPM: 185. Frekvensen på min puls tre av sex till springs avverkade kilometrar. Och jag har inte ens ryska parfymcigaretter att skylla på detta utan endast min egen låga konditionsträningsförekomst. Dags att satsa på beach 10, kanske...
Gårdagens BPM: 185. Frekvensen på min puls tre av sex till springs avverkade kilometrar. Och jag har inte ens ryska parfymcigaretter att skylla på detta utan endast min egen låga konditionsträningsförekomst. Dags att satsa på beach 10, kanske...
Något jag aldrig trodde jag skulle gråta över.
Eller rättare sagt "något jag aldrig ens reflekterat över att man kan gråta för". Men min gräsmatta är förstörd och liknar mest någonting mellan en potatisåker och ett illa odlat rapsfält. Den är randig och gropig, om vintern skulle man kunna åka puckelpist på den om det inte vore för att skåne är platt-som-en-pannkaka. För två veckor sedan var den gropig och litelite gul men alls inte randig. För att uppmuntra en tävlingsinstinkt som jag alls inte har uppmanade jag mig själv att försöka matcha grannens gräsmatta som är putsad, gödd och välansad likt en förstklassig pudel på hundutställning. Så jag gödslade den men någonting gick snett. Nu har den gått från att vara en trevlig golden retriever till att mest likna en korsning mellan en nakenhund, rultig tax och illa skött yorkshire-terrier. Nu sätter jag hoppet till herr Rabarber att försöka täcka skiten med sina stora vackra blad annars får det bli presenning till midsommar.
En frisk smak av gräs
Livet med en levanderesebyrå/hårtarbetandeläkare gör mig till gräsänka nästan lika mycket som doktorinna. För att kunna köpa familjen ett nytt jetplan och betala hårt förvärvade fortkörningsböter är norsk sjukvård en mycket tacksammare arbetsplats än "spara250miljonersjukhusetUSiL". Visserligen svenska kronor men ändå, ganska mycket pengar. Jag ska inte säga att jag hellre vill ha en varm famn att falla i än en trygg ekonomisk framtid men det är ungefär så det känns just nu. Hjärtat vinner över hjärnan och snart kommer huvudet trilla ner i division 2 efter alla förluster.
hjälp min hjärna.
för att väga upp, eller ner beroende på vilken språkbild som känns rätt, livets saftiga söta frukter som till exempel fin man, fint hus, lovely extended family och to-be-snajdig trädgård så har min hjärna planterat en citron i närheten av någon viktig hormonproducent. Det går inte att njuta av söta frukter alls när belöningssystemet förvirrat sig i anpassningsprojekt, jobbdjäfvulskap och självuppfattningsmissförstånd. Om man kunde samla på stressymtom skulle jag behöva ett nytt vitrinskåp vid det här laget. Ett vitrinskåp i sig skulle visserligen innebära en alldeles egen stressfaktor eftersom det är nästan det värsta jag vet. För att få en fullt fungerande individ att på två timmar nästan närma sig betongväggen behövs bara tio minuters närvaro i svensk sjukvård.Vi samlar flextid och timbankstid och jobbar extra och övertid och räckerintetilländå och blir så jävla ÄGDA av människor som tror att sjukvård fungerar som en fordfabrik. Den bästa no-stressbehandlingen förutom en cd-skiva med valläten skulle just nu vara att få ge sin arbetssituation en rejäl omgång med barndomens traditionella tortyrmetod "tusen nålar". Eller en i alla åldrar gångbar spark i arslet.
angående anpassninsprojekt så har slutdatumet inte gått ut än och följdaktligen finns det utrymme för ytterligare utveckling innan indikation finns för avvikelserapportering. självuppfattningsmissförstånd är tröttsamt för både inblandade och utomstående och behandlas därför med tystnad.
and i laughed my head off
som för att göra vardagen lite roligare uppfanns förstaaprilskämtet och som för att göra en lång natt något kortare valde vi att, tillsvnästansprackavskratt, valde vi att på ett förmodligen inom sjukhusvärlden klassiskt vis klura ut ett skämt tills morgonpersonalen dök upp och låtsasisolera avdelningen.
Människan är som vackrast iklädd skyddrock, munskydd, plasthandskar och blåa skoskydd. Under förespegling att MAVA fått in en TBC-smittad patient hängde vi upp en gul isoleringsskylt på dörren och ställde ut allt småttochgott som finns av skyddutrustning att välja mellan. Hygienföreskrifter skrevs ut och markerades med överstrykningspenna version skriksrosa. Redan innan klockan slagit 05 hade vi hunnit skratta oss nästan i kramptillstånd, slagit vad om vilka som skulle skratta oss i ansiktet, vilka vi skulle skratta i ansiktet och vilka som förmodades komma med för mycket grus i ögonen för att kliva rakt över det roliga utan att lägga märke till det. Jag kunde knappt ventilera mig. Så uttråka, understimulerad och uppenbart humorbefriad var jag. Och som för att jävlas med mig så lät morgonpersonalen det roliga stanna där för uppenbarligen finns det hos vissa människor varningssignaler och skämtfilter som blinkar rött när fällor finns. En gick, på förhand tippad som en av få vilka skulle skratta åt oss. För att beröva oss belöning för vår möda så valde arbetsterapeut modell storskojare att gå i vår fälla efter vår sorti men jag skrattar nästan lika bra bara vid min inre fantasi om detta spektakel. Understimulans pays off.
och årets skada blev...
ett knä.
förra året var det ett ben.
knät sitter dock inte på varken mitt vänstra eller högra ben utan på stackars ilya, ryssamerikanen som förgyllde min födelsedag med moet & chandon och tapas i en hotellbar på fjället. nu sitter han med ett tredubbelt knä och älskling vid sin sida på en läkarstation medan jag sitter i en alpinbar och förlustar mig med alkohol och internet. när man inte kan sitta i malmö och äta söndagsmiddag en röd tisdag så får msn/facebook/bloggeri fungera som socialt skyddsnät.
någon legitimerad alpinist kommer jag knappast att bli denna resan. idag kom jag efter mycket tårar (visserligen föranledda av ett b-glucos alldeles i underkant) ner för en röd backe men jag erbjöd mig både att gå ner och att sova över i buskaget bredvid i väntan på något att äta. inget av mina förslag gick igenom, jag hade inget val. och nog är jag väl glad för det även om det hade varit trevligt att tvingas lära sig bygga en igloo, -just for the sake of survival.
min fysiska bedömning hittills: oräkneliga hematom på benen. en svullen högertumme r/t felaktig anvädning av stavarna följt av en utskällning från pedagogisk ort. samt. nästan-knä-skada efter ett sakta fall när jag skulle lämna liften och istället för att som bambi kana iväg och ramla på spretande ben några meter därifrån satte mig direkt ner på marken och fastnade med inåtroterade knän. men. bara ömhet kvar. 2009 är helt enkelt inte mitt år.
"tar jävligt mycket i trä".
att bryta en tumme eller två
det är den praktiskt filosofiska frågan.
två skiddagar i de norska fjällen nu. den började med tio fall på tio meter och någon stans där på mitten kände jag mig lite lite proffsig sen tog tröttheten över och all erfarenhet och sunt förnuft flög över bergen till intelligentare trakter och jag slidade på sidan sista biten hem av rädsla för att åka över kanten och hamna någonstans i en avlägsen stugby.
jag har hjälm. det är tur. annars hade jag nog haft både en personlighetsstörning och ett subduralhematom vid det här laget. men det är sjukt roligt och jävligt kallt, någonstans runt -16 om man har otur. ingen pratar engelska förutom den rysksvenska doktorn, dottern och en hetlevrad ryssamerikan som i detta nu bjuder mig på moet & chandon, since its my birthday och jag inte behöver någon kramplösande och muskelavslappnande i alla fall för det biten är redan fixad, att få mina lårmuskler att ens orka krampa vore en bedrift, I tell you.