och årets skada blev...
ett knä.
förra året var det ett ben.
knät sitter dock inte på varken mitt vänstra eller högra ben utan på stackars ilya, ryssamerikanen som förgyllde min födelsedag med moet & chandon och tapas i en hotellbar på fjället. nu sitter han med ett tredubbelt knä och älskling vid sin sida på en läkarstation medan jag sitter i en alpinbar och förlustar mig med alkohol och internet. när man inte kan sitta i malmö och äta söndagsmiddag en röd tisdag så får msn/facebook/bloggeri fungera som socialt skyddsnät.
någon legitimerad alpinist kommer jag knappast att bli denna resan. idag kom jag efter mycket tårar (visserligen föranledda av ett b-glucos alldeles i underkant) ner för en röd backe men jag erbjöd mig både att gå ner och att sova över i buskaget bredvid i väntan på något att äta. inget av mina förslag gick igenom, jag hade inget val. och nog är jag väl glad för det även om det hade varit trevligt att tvingas lära sig bygga en igloo, -just for the sake of survival.
min fysiska bedömning hittills: oräkneliga hematom på benen. en svullen högertumme r/t felaktig anvädning av stavarna följt av en utskällning från pedagogisk ort. samt. nästan-knä-skada efter ett sakta fall när jag skulle lämna liften och istället för att som bambi kana iväg och ramla på spretande ben några meter därifrån satte mig direkt ner på marken och fastnade med inåtroterade knän. men. bara ömhet kvar. 2009 är helt enkelt inte mitt år.
"tar jävligt mycket i trä".
att bryta en tumme eller två
det är den praktiskt filosofiska frågan.
två skiddagar i de norska fjällen nu. den började med tio fall på tio meter och någon stans där på mitten kände jag mig lite lite proffsig sen tog tröttheten över och all erfarenhet och sunt förnuft flög över bergen till intelligentare trakter och jag slidade på sidan sista biten hem av rädsla för att åka över kanten och hamna någonstans i en avlägsen stugby.
jag har hjälm. det är tur. annars hade jag nog haft både en personlighetsstörning och ett subduralhematom vid det här laget. men det är sjukt roligt och jävligt kallt, någonstans runt -16 om man har otur. ingen pratar engelska förutom den rysksvenska doktorn, dottern och en hetlevrad ryssamerikan som i detta nu bjuder mig på moet & chandon, since its my birthday och jag inte behöver någon kramplösande och muskelavslappnande i alla fall för det biten är redan fixad, att få mina lårmuskler att ens orka krampa vore en bedrift, I tell you.