drosophila

Man kan kalla det präktigt att befinna sig i Hässleholm för andra gången på två veckor men det är faktiskt bara trevligt. Igår var jag och lilla familjen och kollade in Roy Anderssons senaste alster, Du levande. Helt genomfantastisk är mitt omdöme. Roysans bildspråk klår alla andras. Att själv få skapa halva konsten i sitt eget huvud är den bästa inspirationen. Sen blev det mys under filten, rostade mackor och te och ytterligare en film med ett inte lika högt konstnärligt  värde, Mitt stora feta grekiska bröllop.
Idag har vi hunnit med en tur till torget för att handla snorbilliga äpplen vilket är en del i min vuxenplan, att PASSA PÅ när saker och ting är billiga. På torget eller på LIdl. Skämt åsido, jag har aldrig satt min fot på Lidl och tro mig, jag tänker aldrig någonsin göra det. Snart kommer det två vuxna och två små barn på besök. Den ena vuxna är mammas väninna som jag tycker att hon ska flytta ihop med. Den andra vuxna är vänninans dotter som verkar vara världens coola. Ensam med två små barn (helt självvalt) storkollektivboende i Sthlm, genusstuderande. Barnen är säkert sjukkt coola dom också.
Ikväll blir det någon slags häng i Sveriges tredje största stad, i hope for Debaser. Techno! ilovetechno.

Jag börjar känna framtiden, de långa arbetsdagarna och den enorma kvällströttheten. Egentligen skulle jag vilja sitta här och lägga upp bilder på skitfina islandshästar men jag orkar inte. Kvällen har dock burit med sig idel fina aktiviteter i trötthetsdimman. Helhäng med Kak för första gången på evigheter, crepes med champinjobstuvning, kaffe, promenad och grey's anatomy. Nu har hon avlägsnat sig och här sitter jag och väntar på att sambon kan komma hem så att vi kan ruinera oss på alla skitjävla räkningar som ska betalas. Och idag berättade samma K som jag lagade crepes med att Skånesatanstrafiken ska höja de hutlösa busspriserna ännu mer. Jag vill kräkas på alla borgare och deras farsor.

Att inte dricka öl en fredag bara för att man bestämt sig är ett sjukt jobbigt berg att bestiga. Alltså, den kroppsliga och själsliga vård jag hade tänkt ge mig denna helg skjuts på framtiden. Dessutom lyckades jag hejda konsumtionen från att gå över styr vilket var det jag var mest rädd för. Ett par Tuborg till maten är ju vad vilken dansk som helst unnar sig till vardags så det kan ju knappast kallas konsumtion överhuvudtaget. Allt är ju relativt, javisst. Hemma nu alltså, övergav festen innan den självdog för utgång. Det ska ägnas tid åt fantastiska djur imorgon och då vill jag inte befinna mig i någon slags dimma alls.

Det är fan löjligt. Hyresbranschen. Att bo i en lägenhet som man inte äger och som någon annan därmed har skyldighet att hjälpa en med att få bukt med när det strular. Vår vaktmästares metod för att göra samtalen korta och hyresgästerna lugna är att ta deras mobilnummer och säga "jag hör av mig" för att sen såklart inte höra av sig. För flertalet veckor sedan bestämde vi en tid då han skulle komma och kolla in skåp i köket vi ville ha ner samt ta en titt på fönstret i mitt rum som har en spricka i sig. Emma stannade hemma en stund från jobbet på morgonen och jag var började sent. 20 min. efter överenskommen tid ringer vi och kollar vad som händer, han hade såklart ingen aning om att det satt någon på Friisgatan och väntade på honom men han ställde upp på att komma upp och hälsa på. Både skåpen och fönstret skulle snickarna kunna fixa, nästa vecka till och med lovade han nästan säkert. Han tog bådas våra nummer och sa "vi hörs när jag pratat med dem". När det gått två veckor hörde jag av mig och kollade vad som hände "jag ska ringa snickarna, kan jag ta ditt nummer?". Nu har det gått minst fyra veckor och vi har tagit ner skåpen själva. I måndags ringde jag kollade om de kunde komma och hämta skåpen under veckan, gärna på tisdagen när jag skulle vara hemma. Kan jag ta ditt nummer? Han fick mitt hemnummer eftersom jag fortfarande var telefondöd då. Ingenting har hänt. Ska man behöva mordhota honom.. Jag fattar inte. Eller jag fattar att det är lätt för honom att bara skita i det men yrkesstolthet verkar ju inte vara högt rankat i en ynklig vaktmästares liv.
Dessutom. För att göra detta inlägg ännu mer som en eländig metroinsändare så jagar jag för tillfället blekis för att få en terminsräkning, enkelt sätt att göra sig av med sina medlemmar kan jag säga.

Två dagar hemma på grund av sjuk kropp kan få vem som helst att börja klättra på väggarna. Jag minns sjukdagarna man tillbringade hemma som barn som mycket lättare att fördriva än vad de här två dagarna har varit. Var inte tv-programmen bättre då eller har toleransnivån blivit en helt annan? Jag försöker verkligen titta på tv, ligga på soffan med katten och mysa MEN det går INTE. Så jag hamnar här istället. Med ingen telefon att använda sig av får facebook fungera som substitut.
Imorgon spelar lovely-uniform skivor på debaser 22-03. vad kan väl vara bättre än att vakna upp en torsdag av att fötteran blöder?

Sambon befinner sig inom någon slags illegal verksamhet som brukar kallas någonting med en färg inblandad, mer vågar jag inte säga. Annalove, min favoritkursare och uppsatspartner har åkt hem med bussen efter att under sin i stort sett första utekväll i Malmö ha besökt både inkonst OCH debaser. nu undrar säkert ni hur det kommer sig att inkonst överhuvudtaget blev aktuellt men jag skyller på grymt bra marknadsföring från deras sida och ett svagt ögonblick från min egen. Nu är jag forever övertygad om att inkonst är förlorat under alla omständigheter utom möjligtvis uniformmöjligheter. Debaser erbjöd ingen frälsning det heller, men åtminstone slapp man panikångesten.

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag var lite intressantare att läsa så att fler hade haft nöje av att läsa min blogg och således kunde ta del av vad jag nu ska meddela. Jag är inte längre ägare av en fin, orange, glittrig mobiltelefon med ditt nummer i telefonlistan. Den försvann troligen någonstans mellan 78e och 79e ölen igår på Jeriko. Trots idogt letande vägrade den att ge sig till känna så det fanns inte mer att göra än att låna telefon av kompis DJn och ringa telenor och spärra abonnemanget klockan 03.12 inatt. I hate when that happens. Sist jag på ett freudianskt vis förlorade min telefon för att hitta en anledning att skaffa en ny var det samma visa. Maria ringde sin pojkvän i Sthlm efter en våt utenatt i Lund klockan 02.30 och fick honom att spärra VISA och telenorabonnenmanget. Dags att växa upp Liza.  

Den 22 september blir en lördag jag sent ska glömma. Då kommer jag nämligen befinna mig på en hästrygg för första gången sedan jag som fjortonåring besökte Island med en vän och hennes familj och alltså självklart var ute på en tur med islandshäst.  Så mäktig en upplevelse blir, I tell you that. Även denna gång är det en islandshäst som kommer få känna min ädla bak mot sin rygg men platsen har förflyttat sig lite närmare, nämligen Blentarp utanför Veberöd utanför Dalby utanför Lund. Jag känner mig redan alldelesalldeles varm inombords.
Befinner mig sedan igårkväll och till och med ikväll i föräldrahemmet. Modern har fyllt år som brukligt är en gång om året, jag gav henne en teaterbijlett till uppsättningen av "Kalla det va fan du vill" av Marjane Bakhtari (chansning på stavningen). Mycket uppskattat blev det och mycket nöjd är jag. Iallafall, tanken var inte att jag skulle lalla om teater utan att jag skulle berätta vad jag hittade i en garderob nere i mammas källare, nämligen mina gamla ridkläder! Som jag använt en enda gång sedan jag slutade rida när högstadiet började och killar blev viktigare. AND you probably don't believe it BUT theystillfit! Om man tummar lite på reglerna vill säga och tänker att knappen längst upp inte är nödvändig att knäppa. På lördag kommer jag alltså se ut som att jag vet vad jag håller på med och det behövs för när man haft hundratals år på sig att lägga av sina hästskills behöver man lite pålåtsasteater för omgivningen. 13 år gamla ridkläder är min teater.
 

brev från mig till sydsvenskan:

"hej sydis.

nu får det faktiskt vara nog. sedan jag för första gången började prenumerera på er tidning för ett par år sedan har det varit lika mycket jobb som nöje att vara prenumerant. inte en enda gång har jag fått tidningen från den dagen min prenumeration har startat och inte en enda gång har ni slutat fakturera mig i tid. emellanåt har det nästan varit en heltidssysselsättning att ringa och mejla er för att ställa saker och ting till rätta.
i månadsskiftet juli/augusti ringde en tjej och frågade om jag inte ville ta upp min prenumeration och gav mig ett ganska bra erbjudande som jag tackade jag till. vi kom fram till att den skulle starta från den 1 augusti. Då jag inte fick någon tidning denna dag ringde jag både tidningsbärarna och sydsvenskan och fick av båda veta att det inte fanns någon prenumerant med mitt personnummer. killen jag fick prata med på sydsvenskan frågade om jag ville ha en prenumeration men jag tackade nej.
idag, den 12 september, fick jag så en tidning på morgonen och frågade mig varför men tänkte inte så mycket mer på det eftersom jag inte ens har tid att läsa den. när jag kom hem från jobbet låg det så en faktura på min dörrmatta som gällde från den 1/9 till den 30/11 2007. hur tänker ni då? att ge mig en tidning jag inte vill ha och fakturera mig i 11 dagar mer än jag ens fått en tidning. det är ju faktiskt helt sjukt. med tanke på vilken stor tidning ni är och hur många prenumeranter ni har så borde ni faktiskt veta hur man sköter sina kundkontakter utan att vederbörande ska behöva bli vansinniga på er. SÅ, sluta genast skicka ut en tidning till mig och makulera fakturan för jag vill verkligen inte prenumerera just nu. och det är synd för sydsvenskan är verkligen en jävligt bra tidning.

hälsningar Liza"

Idag ska det ätas ärtsoppa och pannkakor på en onsdag av alla dagar. Det är vad jag skulle kalla revolutionpåriktigt! Praktiken har gett mig tusentals nya kunskaper idag, den viktigaste av dem är att av alla tusen riktlinjer som går emot varandra är det upp till mig att förstå vilken som är viktigast.

Är det avdelningsmöte just nu. Jag ska egentligen hålla på med skolarbete och jag SKA försöka om en stund men hittills har det bara blivit yahoo.se, facebook.com och blogg.se. När man står ut med så mycket tråkigheter som jag göra hela dagarna (i fredags satt jag så samma stol i tre timmar direkt efter att jag kom till min praktikplats och läste en obegriplig statlig rapport om demenssjukdomar) så får man faktiskt PASSA PÅ att roa sig när tillfälle ges. I eftermiddag blir det dessutom ännu mer obegripligt jobbigt, tråkiga uppgifter att lösa då jag och Anna ska ses över en kaffe och staka ut framtiden för den lilla bebisen Uppsatsen. Tur att jag och Anna har varandra. En sån jävla tur.

För att vi är så jävla grymma att vi trots alla våra katastrofalt stora och små misstag i inledningsskedet av lördagkvällen på Smålands lyckades rädda situationen till slut och göra det till en kanonkväll! Alla dansade i vår T-gång och klubbansvariga gav oss halva den andra DJns gage för att vi ägde. Sen efterfest till klockan 4 och nattbussen hem FRÅN Lund för första gången någonsin. Donaubullar och Uniform är ett kollektiv på tre alltid. Så jävla fint!

Sammanfattning av praktik i södra Sandby so far. Två dagar  avverkade,  vill inte tänka på hur många det är kvar. Överraskningsmomentet i berättelsen är att trevlighetsfaktorn på hemsjukvården är extremt hög. Det är mycket gemytlig och gullig sammanhållning mellan personalen och alla behandlar redan mig som en i "gänget". Det mindre överraskande är att det är obeskrivligt tråkigt och dagarna är hurlångasomhelst! Verkligen. Igår hade vi två vårdtagare på hela dagen, idag hade vi hela fyra stycken! Imorgon har vi inga planerade än så länge. Its gonna kill me. Jag saknar KAVA så att det nästan skär i hjärtat. Att få sätta kateter känns som en STOOOR och spännande uppgift. Att sitta och glo in i en vägg känns som en väldigt vanligt förekommande uppgift.
Min kropp har berövat mig på energi och hela huvudet känns som en infektionshärd. Inga bananer eller gainomax recovery i hela världen hjälper. Imorgon blir det nog inte fest som det brukar utan snarare makaroner och tv som det obrukar. På lördag är det dags för Uniform att inta Smålands nation  för tredje gången och det kommer bli SÅ fett!

Efter mängder av påtryckningar och ännu mer motstånd från min sida blev jag så i söndags till slut medlem av världens största sekt, facebook.com. Jag blev rädd för var jag riskerade att missa när jag ställde mig utanför och jag blev trött på att alla ALLTID pratade om något som jag själv inte var en del av. SÅ. OCH. Det är ju trots allt ganska spännande att snoka efter gamla bekantskaper och nya ansikten.
I övrigt är jag trött på mig själv och att oordningen i mitt liv bidrar till att jag en ledig dag som denna måste ta bussen in till Lund för att lämna tillbaks kursböcker som för tillfället kostar mig 60 spänn om dagen. Shitman, Imnotmadeoutofmoney.