drosophila

dock har barnet nu försvunnit ur mitt öra och jag har gett mig och gått med på att tillfredsställa min mage med banan.men jag tycker fortfarande sängen känns som en oinspirerande plats att befinna sig på. om det inte var så att jag under morgondagen ska hinna med att arbetsmyra lite grann, fika med troligen nybliven ägare till en hund med mycket ironiskt namn, hämta ett inte så snarkade barn i skolan, försöka snylta till mig en skattefri bubbelvattenapparat samt simma en och annan meter skulle jag lätt inte lämna den trevliga ikeastol jag sitter på för en inte lika tjusig furusäng, om ÄN med en väldigt tjusig man i. 

självbedrägeri har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat och föreställningen om den lugna sköna ensamkvällen framför tvn är en livslögn jag aldrig riktigt lärt mig att genomskåda innan det är försent. det finns ingen film i hela världen jag känner för att titta på, ingen bok jag kan koncentrera mig tillräckligt för att läsa och ingen viktig hushållssyssla som känns tillräckligt viktig för att ta itu med på dyrbar-förengångsskullledigtid. jag äter låtsaskyckling och fantiserar om fylla-vänskap-ryska cigg-hångel-dans-skoskav-svartklubbar och klockan6påmorgonenpromenaden hem och alla evigt livsteorier som kommit till då. jag drömmer om en bänk vid kanalen i köpenhamn i soluppgången och solstrålarna som väcker mig i sängen fyra timmar senare till en brunch i sommarvärme. inte för att vila och ensamhet inte är bra för folksjälen men jag önskar att jag hade sparat själavården åt någon annan människa just idag.