drosophila

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag är så dålig på att fota min tillvaro, jag vet och ni vet att det är mycket roligare med bilder än med traggel. Jag ska sätta igång snart, vi får se detta som en inkörsperiod till något STÖRRE.
Idag har jag hunnit med att resa Lund-Helsingborg-Malmö-Lund på lite mindre än fem timmar. Det får mig att känna att jag lite har ett liv. En anledning att färdas, att uppleva. Sen att Kävlinge tågstation inte är någon upplevelse är ju en helt annan sak.
Second date with Anki and she was just as pretty as she was the first time I met her. Denna gång fick jag ligga och andas i hennes säng, mycket mysigt måste jag säga. Hon satt dock i en fåtölj bredvid måste jag poängtera, så ni inte får för er att det försiggår oegentligheter inom Helsingborgs terapeutväsen.
Snål som jag är satsade jag sedan mitt liv på att anlända till Knutpunkten innan 15.55 för att kunna köpa mig en sjukt billig biljett till Malmö eftersom jag då hann komma upp i maxtaxa innan biljetten gick ut. Man måste använda sin hjärna mycket när man reser med Skånetrafiken. Det gillar jag, håller mig ung och vid god vigör. Jag hann. Sen blev det störtlopp ner för rulltrapporna för att hinna med tåget också. Kände mig som i en lättmargarinsreklam. Jag hann igen.
Anledningen till att Malmö blev aktuellt så här bara sekunder efter shoppingturen i lördags var att jag av någon oförklarlig anledning lyckades köpa alldeles för stora byxor. Jag trodde att Combination hade räddat mig men efter de tidigare nederlagen var jag inte alls vid så fulla sinnesbruk som jag trott. Nu var det alltså dags att byta. Tur att man inte är lat säger jag utan glatt åker hit och dit och rättar till sina misstag. Kanske ingår det i vuxenskapet. Eller så krävs det att man inte ens köper för stora byxor för att man ska få titulera sig vuxen.
För att på en kvart hinna ta mig från Malmö C till Combination för byxbyte innan jag skulle möta Karin var det dags för ytterligare lite reklamfilmsinspelning. Runrunrun. "Coffeehouse by George" gav mig världens godaste kanelbulle idag. Alltså jag betalade ju dyra pengar för den, men jag skulle kunnat betala mer. SÅ god var den, tro det eller ej. Jag tror det var mandelmassa i den. I så fall tänker jag aldrig mer äta en kanelbulle utan mandelmassa. SÅ god var den. 
Mina tidsramar gav mig sedan 40 minuter att ta mig från "Coffeehouse" till Blekingska för möte 18.30 Tågtider är av ondo, dom blir man bara stressad av, så jag småsprang till Centralen och hoppades på det bästa. Sen fick jag springa lite mer för att verkligen hinna med tåget som så snällt stod och väntade på mig. 18.27 rullar jag in på Blekis och väntar mig en kranskulla men ingen verkar ens glad över att jag är i tid...

Välbehövlig vila. Shopping, god mat och häng med modern. Som kronan på verket, svansen på grisen, ett allldeles alldeles fullt tåg hem. Jag satt som en luffare med alla mina grejer precis vid dörren och precis som i vargvinterkylan på väg hem från malmö i onsdags så räddade "Explosions in the Sky" livet på mig. 
Nu börjar det brinna i projektplansknutarna. Förra veckan var mental lekstuga jämfört med hur läget är nu. Nu ska vi plötsligt prestera, tänka, använda några andra celler än muskelcellerna (jag och Anna är närmast religiösa i vårt friskissvettande). Det är hårt må jag säga men vi är ganska bra på att vara stolta över våra prestationer efteråt, om det så handlar om att lyckas ta sig hem från skolan eller skriva en uppsats, så det är väl det man får ha i åtanke antar jag. 
Ikväll är det svenskt folkhemsstuk som gäller med avancerad lasangematlagning (ja, jag ränkar lasagne som en svensk maträtt man fååår adoptera) och bullbak. Bullbaket är jag mindre peppad på, är mätt, inte sugen på bröd, kommer inte äta av det, det är tidskrävande och kommer ta stor plats i frysen. Men jag gräver stora hål i min ekonomi av olika materialistiska anledningar så det gäller att spara där sparas går och bröd är dyyyrt. 
Den välbehövliga vilan leder mig osökt in på att jag börjar känna ett stort sug efter välbehövlig alkohol och jag hoppas stort att mitt samvete kommer tillåta mig att dyka upp på min gamla lilla korridors fest på onsdag. Jag behöver den, frågan är vad min och Annas lilla projektplansbebis behöver.    

Och precis som resten av Skånes befolkning hade jag och modern bestämt oss för att Malmö var bästa stället att göra av med lönen och lånet på. Byxbekymmer är nog mitt störta världsliga bekymmer (bekymmer som går utanför de lite viktigare sakerna som att ägget aldrig kokar lagom länge). Och byxbekymmer är ett stort bekymmer. Jag hatar butiksbiträden som hjälper mig och jag hatar butiksbiträden som inte hjälper mig. De kommer alltid fram med 1200kronorsbyxor med världens läskigaste slitningar, byxor jag inte ens skulle ta på mig om jag var byxlös i minusgrader. Hjälper de mig inte lyckas jag aldrig hitta några byxor i andra storlekar än 25/32, jag förstår inte vilken åldergrupp 25-byxor vänder sig till, det kan väl inte vara min egen? Dagens stora förhoppning var Weekday jag tänkte att finns det ett ställe i denna värld som kan ge mig ett par lämpliga cheapmondaybralls så är det väl dom. Finns det ett ställe i världen som kan sänka en människas självuppfattning till avgrunden så är det dom. För att förstå måste du befinna dig i en av deras provhytter, iförd vilka slags kläder som helst, om du tycker att H&M ger en ofördelaktig bild kommer du aldrig tro dina ögon och framför allt kommer du älska din egen badrumsspegel. Jag tänker hämnas (och oj vad dom kommer känna sig hämnade på..) genom att aldrigaldrig gå dit igen. Combination räddade mig från psykbryt och gav mig självförtroendet tillbaks samt ett par svarta cheapmondaybralllls. Tack för det televerket säger jag.

Jag vet att det är ett begrepp som begravdes med 1900-talet men det finns inget annat som beskriver MIG just nu. Nej, jag har inte skaffat portfölj, inte heller någon 5-kilos bärbar yuppie-telefon eller börjat tuppera luggen. Men jag har som av en händelse och utan att tänka mig för solat solarium. Av ingen särskild anledning alls. Im going downhill. Att spärra in sig själv i en pyttegarderob i 16 minuter och lyssna på Orup, vad ska man kalla en sån företeelse? Nu kan jag åtminstone skylla på att det var Anna som stod för originalplanen och jag hängde på, men vems idé kommer det vara nästa gång? I november solades det i och för sig också vid ett par tillfällen men då hade jag den förestående balen som skäl, att jag ville bli av med ränderna på ryggen. Några såna svepskäl existerar dock inte idag. So help me God. Bränd hud luktar dock litelite gott. Lite sommar. Liiite.

Nu börjar nedräkningen på allvar. Om exakt ett år är jag legitimerad sjuksköterska om planerna låser sig som dom ska. Redan nu börjar arbetet med finalen. Den stooora kandidatuppsatsen. Men eftersom min skola är hälften på låtsas och hälften på riktigt så skriver alla i par. För mig är den ren och skär lycka eftersom mitt stackars hjärta inte orkar bära så mycket ansvar helt själv. Och med detta sagt förstår ni att jag aldrig kommer disputera. Denna lilla uppsats är tio poäng, en doktorsavhandling 160. Jag får sura uppstötningar bara jag tänker på det. Idag var det dags att anmäla uppsatsämne, som vanligt när jag och Anna ska göra något tillsammans är det sista sekunden som gäller, jag undrar om det ger oss någon slags kick att suga på karamellen så länge. Från början var vi låsta vid tanken på att skriva om något endast kvinnor drabbas av (mest jag eftersom jag har en viss förkärlek för oss). Sen blev det inte så. På samma sätt som sakerfaktisktaldrigblirsommantänktsig. Det finns bara en sak i hela universum man kan vara totalt bombsäker på och det är att originalplaner alltid kommer skrotas. Till slut. Det mina vänner, är en allmängiltig lag. Så det slutade med att vi väljer ett ämne jag inte ens två sekunder innan det spikades kunde tänka mig att vi skulle skriva om; Sjuksköterskans roll i det förebyggande arbetet mot blodsmitta. Ingen skriver om det trots att det är sjukt viktigt eftersom HIV och diabetes typ 2 är liite ballare. Men jag och Anna är ta mig tusan sjukt peppade. På att skriva en uppsats. Det trodde jag aldrig. Och vi kommer väl hata det och varandra med jämna mellanrum och till slut kommer det nog inte ens finnas ett mellanrum mellan hat och hat. Jag räknar dock kallt med att jag och Anna mest kommer tycka om varandra.  
Annars. Ikväll är det White Rose Movement på kb. Exotiskt att åka buss en måndag. Träffa Emma en måndag. Överhuvudtaget träffa Karin. Inte lika exotiskt att åka nattbuss och landa i kylan och bli beslagatagen på vägen hem för att jag inte har några cykellysen trots att jag införskaffat två olika set denna säsong. Jag väntar på att jag ska känna mig tillräckligt fördelaktig för att fota mitt nya fina hår.

Denna vaccumhelg började inte bara ovanligt tidigt med en torsdagstenta utan slutar även ovanligt sent med avsaknad av förmiddagsföreläsning på måndagen. Detta innebär att jag har lov i ytterligare tre timmar och 36 minuter och firas med att tvätta allt jag äger och som bevis på detta kan jag säga att jag alltså till och med tvättar min badrumsmatta.
Helgen har inte varit tillnärmelsevis svåfylld med aktivitet med undantag för söndagkvällen som jag under någon timme underhöll mig själv med vuxenaktiviteten lagamatutanattätaavdenochiställetfrysainallt. Poäng.
Fredagen var fantastisk lasange och ännu mer fantastiskt vin och lyxglass. Det onyttigaste är ju tyvärr i stort sett alltid det godaste. TIll exempel tror jag att fried mars bars är en riktig hit om än en jävligt onödig hit då mars utan frityrsmet också klarar sig ganska bra på topplistan. För ovanlighetens skull åkte jag hem efter en kväll i Malmö, mycket spännande med undantag för killarna jag träffade på vägen som vill knulla mig i röven. Jag tackade nej vänligen men bestämt.
Övrigt sysselsättning under helgen har bestått av Friskis. Såklart. Middag med Karin, Fanny och Emma. Min nationalrätt sedan jag köpte sjukt billig pesto på netto som måste ätas upp; pasta med pesto, fetaost, tomat, lök, storavitabönor samt vitlöksbröd. Högt GI of course. Inkonst fick mig att än en gång lova mig själv att aldrig mer gå dit. Jag, Emma och Kerstin ägnade i stort sett all vår tid inne i lokalen inte med att spana på obefintliga snyggingar utan med att peppa på vårt nystartade DJ-kollevtik; Uniform. Vi är snyggast, trevligast och spelar den mest dansanta musiken denna sidan Atlanten.
Igår kom Anna (varför umgås fem dagar i veckan när man kan umgås sex?) över på något torra marockanska småkakor men socker, fett och nötter funkar alltid.
Terapeut Anki Persson gav mig en bok som heter "En värld är varje människa". Jag vet inte om jag behöver påpeka att detta är en bok jag aldrig på eget initiativ skulle öppna, eller läsa en rad i. Den handlar om vårt inre universum och om vem som är kroppens "Gud". Vem som bestämmer. Flum. Men eftersom Anki är min nya Gud så gör jag som hon säger och tänker att det säkert finns en bra mening med att läsa den.
För övrigt är jag fortfarande nöjd med min frisyr, bild kommer inom kort, eller långt. Och idag börjar mitt och Annas uppsatsäventyr som kommer sträcka sig ända fram till januari nästa år.   

Gårdagens eftertentaalkoholkur slutade klockan fyra i morse med att jag stupade i säng och somnade på nolltid efter att först ha legat och funderat ett tag på hur mina skor kunde bli så sabla leriga på vägen hem. Jag kan fortfarande inte förstå vilken smart genväg jag kan ha valt denna gång. Jag och Anna fick med oss  vår klasskompis Jonas hem (jag använder mig av ordet klasskompis då det innebär att jag fortfarande kan känna mig förhållandevis ung och tycker det är helt okej för andra att bruka ordet i samma syfte oavsett om de inte ens är relativt unga längre). Eller en mer sannigsenlig bild är att han fick med oss hem till mig genom att vägra ringa sin bror som bor någonstans i Skåne där inte ens telegrafen har täckning och be honom sätta sig i bilen och rikta färden mot Lund. Till slut, efter en viss ilska och frustration från min sida utlöst av enorm trötthet, börjar saker röra sig och vi kunde skicka iväg Jonas mot Netto för upphämtning. Att försöka förklara vägen till Blekingska nationen har tidigare visat sig vara något man endast kan göra på ett begripligt sätt för personer med 20.0 i gymnasiebetyg.
Denna fredag är en del av den vacuumtid som dyker upp mellan olika delkurser. Detta är på sätt och vis de enda dagarna från höstterminens start i början av september till vårterminens slut i början av juni man som student är helthelt ledig. All övrig tid under dessa månader finns det alltid någon bok man borde läsa eller någon teori som ska reflekteras över. Eftersom jag är en ganska problematisk existens är ledighet för mig inte bara en positiv tidstomhet. Jag tycker det på många sätt är mycket bekvämare när någon annan, ex. jobb och skola, bestämmer och planerar min tid åt mig istället för att jag ska behöva vara kreativ och göra det själv. Man skulle kunna kalla det höjden av lathet. Dessutom är det alltid tusen saker som borde hinnas med på få dagar och inte ens hälften av dessa saker brukar vara avbockade vid ledighetens slut. Stor nederlag. Denna fredag har jag dock lyckats fylla med idel trevliga aktiviteter, and theres more to come. Först lät jag Rebecka på Bazaar göra vad hon ville med mitt hår och tack och lov blev det som jag ville också. Man måste gambla lite ibland. Däreflter hängde jag med mig själv på stan tills jag blev alldeles för kissnödig för att fortsätta och traskade hem istället. Rastlösheten började göra sig påmind så ett toalettbesök och en apelsin efter hemkomst svidar jag om till träningsskruden och överger den södra sidan av Fjelievägen för den norra sidan där Friskishuset ligger. 2000-talets kyrka.
Nu, ett helvetiskt tråkigt löpbandspass, ett äpple och en kopp kaffe senare är det dags att bege sig till Malmö för att välkomna älskling Karin tillbaks till Skåne efter en allldeles för lång paus i hufvudstaden. Hoppas hon stannar för alltid.

Då var sista spiken satt i kistan som på vanlig bondsvenska kallas termin fyra på sjuksköterskeprogrammet. Spiken var utformad som en trepoängstenta i ledarskap och organisation. Jag har alltså en framtid som arbetsledare att se fram emot och jag vet inte om det är värst för mig, för arbetet, eller för mina arbetskamrater, men det återstå att se. Förberedelsen inför tentan började i tisdags och har bestått av två dagars fortlöpande kafferep och floskelrapande. För att tillgodogöra oss all den viktiga information som krävs för att klara en tenta av den här svårighetsgraden har vi läst tio sidor av sammanlagt närmare tusen och lärt oss alla författningar och teorier i punktform så som de tagits upp på föreläsningen. Ber någon mig att sätta in dessa teorier och författningar i ett sammanhang kan man lätt få för sig att jag är dummare än tåget då detta förmodligen skulle vara närmast omöjligt. Nu kanske jag målar upp en något värre bild än den verkligheten i själva verket återspeglar men det skulle, om jag inte haft lite sunt förnuft och logiskt tänkande, kunna vara så att jag klarat tentan utan att ens förstå att orden jag skrev var på svenska. Min skola, Institutionen för hälsa, vård, samhälle, (ni hör ju hur fint det låter), verkar ha bestämt sig för satsa på ytinlärning och då blir det som det blir. Jag har i alla fall blivit en ännu större mästare i floskelkunskap än jag var för en vecka sedan och det vill inte säga lite.
För att fira att kistan står färdig och klar att användas tänkte jag ta tag i mitt liv på ett högre plan. Jag känner att jag behöver vissa redskap som saknas för att manöverera min själsliga kamp. Dessa tänkte jag införskaffa genom att testa Energi Flow Breathing – Energiflödesandning som jag blivit rekommenderad från högre ort. Det handlar om att man ska andas och prata och eftersom jag är övertygad om att terapi är något som alla har nytta av är jag säker på att Anki Persson (ja, hon heter så hon som ska lära mig att hantera mig) kan få mitt blod att flyta lite tryggare i kärlen.
Detta tilltag innebär dock inte att det obligatoriska posttentaalkoholintaget får stå tillbaks. Kvällens planer heter rosévin, Hoegaarden, mat och dans på Lunds nation. Och det känns tryggt, må jag säga, att veta att det inte finns något att hoppas på i mansväg (eftersom Lunds nation, utan att säga att det är en dålig nation, inte riktigt serverar mitt slags smörgåsbord) vilket innebär att man kan koncentrera sig på dem som verkligen betyder något. De människor jag om ganska exakt ett år kommer stå bredvid som legitimerad sjuksköterska redo att möta den läskiga,läskiga arbetsmarknaden.
För att inte tala om dom läskiga,läskiga läkarna...

Sedan 30 timmar tillbaks är jag en del av en väldigt stor och väldigt folkhemssvensk folkrörelse, Friskis&Svettis, och jag vet fortfarande inte riktigt om jag är helt med på noterna. Det känns lite för mycket som religion och lite för lite som hemma. Allt är kaos och dom stackars funktionärerna försöker hålla miljontals bollar i luften samtidigt, från att rädda bilbatterier från att ta slut till att leta upp vilsna skor. Inte sedan dagis fanns det något som heter skogräns och som avgränsas av träbänkar. Det har dom på friskis. Lite gulligt. Mindre gulligt är datorerna som man ska logga in i varje gång man ska på pass eller gymma. Dessa datorer har otroligt många barnsjukdomar och hade de varit mina barn skulle jag övervägt adoption. Däremot har Friskishuset en stor fördel gentemot Gerdahallen där jag bränt bort många vinare och chipspåsar tidigare och det är att dom har tv-apparater i cyklarna, löpbanden och en annan maskin jag inte kan namnet på. Man kan alltså kolla in Martha Stewart laga paj på endast halvfabrikat medan man tränar upp sig till beach '07. I love i-land! DÄremot är det något plågsamt att slippa ur damgymet på gerda rakt in bland deff-killarna. I don't like. Men I like femtioplustanter som spelar Rammstein på sina gympapass, mer sånt till folket säger jag och låter det vara osagt huruvida jag tycker att Rammstein är ett bra band eller om jag bara uppskattar det i kombination med hopplasteg på ett blått, mjukt, mysigt golv med den stora, röda, helande, Friskissymbolen på.  

Jodå, jorden står kvar och går fortfarande att bo på. Det kommer dock ta ett jäkla tag för mina fönsterrutor att återhämta sig efter pärsen det måste ha inneburit för dem att låta bli att gå i tusen bitar.
Jag har precis njutit av 2000-talets motsvarighet till 1900-talets söndagsstek; blå bands pulversås "ost&broccoli" samt fullkornspasta. En stort kulinariskt äventyr om ni frågar mig. Att återgå till vegetarianism efter tvåochetthalvtår av avhållsamhet från allt vad mjölk, grädde och vasslepulver heter har öppnat dörren till ett helt nytt universum. Jag skulle dock nästan vara beredd att påstå att dessa pulversåser med allt vad ost och grädde heter i stort sett skulle gå att äta även om man är vegan. Jag tvivlar starkt på att de någonsin varit i kontakt med någonting som varit i kontakt med en ko. Eller något annat slags mjölkbart djur. Förmodligen består det mest av industrikemikalier och förtjockningsmedel förtäckt bakom begrepp och termer i innehållsförteckningen som får oss att tro att det syftar till mjölk när i själva verket ingen vet vad orden betyder. Men gott och flottigt var det och den stora satsen med helt naturliga kikärtor jag kokade samtidigt åkte direkt in i frysen och ska ätas någon helt annan dag...