drosophila

Klockan 08:24 måndagen den 15 februari år 2007 börjar min telefon spela Coco rosies "by your side" för mig. Och det kan ju vara trevligt sådär på morgonkvisten kanske ni tänker,  det tänkte inte jag. Min reaktion var HELVETE, och det var som att vakna upp i helvetet. Anledningen till att Coco bröt sig in i mina morgonrutiner var nämligen att Anna ringde för att fråga om jag visste vilken sal vi skulle ha seminarium i 36 minuter senare. Anna fick inte ur mig vilken sal vi skulle vara i, samtalet avslutades, och jag började febrilt försöka rationalisera bort viktiga moment i min redan kortfattade och mycket effektiva morgonprocedur. Och jag kan inte skryta med att jag var klartänkt. Alls. Att välja vilket par av alla mina exakt likadana svarta trosor jag skulle ta på mig tog lika lång tid som allt det andra sammanlagt. Jag tycker det borde vara en självklarhet att alla dagar som börjar med att någon försover sig automatiskt ställs in och raderas ur tid och rum så man kan fortsätta sova då denna dag i stort sett är totalförstörd och den försovda människan inte är till någon glädje varken för sig själv eller människor i dess omgivning. Men nu är det ju inte så vilket resulterade i att en något oborstad jag befann sig på ett seminarium om ledarskap inom vården klockan nio och 75 minuter senare äter frukostmackor som liknar dagismackor som inte ätits upp utan lämnats kvar efteråt.