drosophila

uppsatsen plågar anna och mig och vi förnekar emellanåt dess blotta existens. snickaren är hemma hos oss på friisgatan i eftermiddag och tvingar mig och anna till en konstpaus. vi ska låta materialet tala till oss men det är fan så svårt att ta sig tid. mitt huvud är fyllt av dagdrömmar om vackra pojkar och fantasier om framtiden. som alltid finns en liten törn av hopplöshet fastetsad i mig. tankarna om allt det jobbiga i livet, att älskade människor inte mår bra, att älskade människor förtjänar så mycket mer. men det är så mycket enklare att låta bli att tänka på det jag inte kan påverka. bekräftelseknarkaren i mig ser fram emot kvällen på inkonst, uniform underhåller före och efter konserten med stereo total, men dagdrömmaren i mig skulle hellre ligga under täcker tills imorgon bitti och fantisera om allt som kunde vara.

Och en av Malmös alla snälla människor har lämnat in min fina röda plånbok till polisen-Mr. Som ett brev på posten och det är inte själva den materiella vinsten med att få den tillbaks, då ingenting i den är särskilt användbart längre, som är grejen utan att den finns i mitt liv. Att det finns hopp. Om människor och deras godhet. Däremot fortsätter storstadsmänniskan vara en skitidiot som inte fattar hur mycket bättre ställe på jorden Skåne vore om alla slutade åka ensambil och började åka tillsammansbuss. Bilköerna växer sig längre för varje dag som går och snart kommer färdsträckan mellan Malmö och Lund att vara oändlig. Patetiskt.

Helger med Ullis är idel fina, vackra, mysiga helger i ett närmast konstans alkoholrus där stadierna av paltkoma pendlar på en skala mellan 4 och 5. Inga timmar går så fort som dessa och inga måndagar kommer fortare än dom efter en fantasihelg.
Fredagen bjöd på middag med Emma, Kerstin, Fanny, Hasselbackspotatisen och Karin. Prinsesstårta. Jeriko och dans i svett.
Lördagen bjöd på många timmar i stadsvärlden, möten med gamla vänner och suktand efter nya prylar. En lång kö in till systemet. Det finns för mycket fester i storstaden. Världens godaste pastasallad intogs framför tvn. Pastaknyten fyllda med gorgonzola och valnötter. Massor med avocado, rödlök, oliver, massor med fejkkyckling. Spenat. Sen godis, öl och chips till illamåendet börjar bli påtagligt. Debaser och världens märkligaste musiksammansättning; techno varvat med kängpunk. Tur att vi hade varandra.
Igår blev det underbar brunch på element; pannkakor, bröd, yoghurt, kaffe, äggröra, korv, frukt. Lång lång promenad till havet, morotskaka och 80-talsfilm med Kerstin. Sen tar fantasin slut och vänner lämnar. Då är det tur att det finns vänner kvar som man kan laga söndagsthaimat med. Thank you darlings för att nu finns.

Bandet som är dagens överraskning to be. Alltid en lika skön känsla att öppna dygnet runt (pappersbilagan, hemsidan kan slänga sig i väggen) och inse att min liv inom de närmsta dagarna kommer bli berikad med en postrockkonsert. Dessutom nästan hemma hos mig eftersom man faktiskt knappt ens behöver ta på sig jackan för att kila över till Debaser. Lika nära som till tvättstugan.

Min sinnesstämning klättrar uppåt. Jag orkar inte förakta mig själv så mycket mer nu. Det enda jag kan göra är att lova mig själv att försöka förändra mitt beteende och uppmuntra mig själv till en annan slags självkontroll. Ingen annan lyckas ju med det konststycke som jag nu sett till att fixa galant två gånger på alldeles för kort tid.
Igår befann jag mig på säkert avstånd från alla möjligheter att tappa bort grejer i okontrollerbara ögonblick. Emma, Mimmi och hasselbackspotatis gjorde lördagkvällen till en säker vinnare. Film, godis och popcorn vaggade oss till sömns så att vi vaknade utvildade och fulla av energi, tillräckligt för att transportera oss till friskis för hårt kroppsarbete på denna veckans vilodag.

Det är något visst med lugnet som infinner sig inom mig när jag kommer hem och helt kan koppla av tvångslivet ett slag. Bara tänka på allt roligt fint som är planerat i helgen och allt roligt fint som kommer hända utan att det planerats. Det som brukar bli det finaste av allt. Jag försöker dessutom peppa på en söndag ifred från helvetesgapet som gästar mig stundtals, och de enklaste medicinen mot det är folkölslördag alternativt sofflördag. Jag skulle kunna tänka mig vilket som. Ikväll är det dock inte återhållsamhet som gäller, Ellen Allien, allas vår elektroprinsessa gästar inkonst och tvingar mig till ytterligare ett brott mot principen "aldrigmerinkonst". I know she's worth it. Möjligtvis att jag och Em börjar fila lite på vad som kommer bli tidernas tjusigaste badrum. Jag vet att ni kommer bli avis. Och jag vet att ni är avis på att jag kan bestämma mig för att gå och träna om en liten stund utan att för den sakens skulel behöva bestämma mig för att utsätta mig för jordensundergångsvädret som råder utanför.