Och söndagen försvann

Spårlöst. Jag har sällan mått så dåligt som denna dag, jag har sällan ifrågasatt mig själv och mitt liv som jag gjort den senaste tiden. Kan det vara meningen att man frivilligt ska utsätta sig för det här? Mat som vägrar stanna kvar, ett huvud med pulsationer jag aldrig känt förr. Det är fan inte meningen att det ska vara såhär. Och det är bara jag som kan göra något åt det. Det är det värsta. För det är ju så roligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback