fredagsstrosande på stan, indisk mat och teater
martha wainwright sjunger mig till sömns, starka kvinnor får mitt hopp om livet att bibehållas. sist jag var på teater var för cirka ett år sedan då jag och modern såg marjane bakhtiaris fantastiska "kalla det va fan du vill" världens bästa present måste jag säga trots att det var jag som gav biljetterna till modern och detta land knappt tillåter en sådan komplimang till självet. bra presenttraditioner är något bevara, för en mindre ansträngd hjärna när födelsedagar närmar sig och en mer nöjd mottagare. idag har familjens kvinnokollektiv (alltså 66,6% av oss) njutit av frukten av årets födelsedagspresent, "jösses flickor -återkomsten". kvinnokampens och feminismens historia på 3,5 timmar. första akten: 20-70-tal. träffande gestaltning, problematisering som griper, den bättre bemedlade kvinnan skriver på fackligt uppror som ger hennes hushållerska bättre arbetstider trots att det innebär att hennes egen karriär blir lidande. barnafödande eller karriär? andra akten: 2000-talets kvinnorörelse i totalt kaos. feminism, queerteori, sexualitet, förvirring, komplicerade relationer, etnicitet, separatism eller gemensam kamp? destruktivitet och få tecken till en lösning, har olikheterna blivit en större förstörande kraft än vad likheterna är en bärande? jag vill att det ska finnas mer hopp om en jämställd gemensam framtid än så, jag vägrar låta destruktiviteten och hopplösheten gå segrande ur kampen.
detfinnsfaningenrättvisa
och jag känner mig in på bara huden begränsad i vad jag kan skriva om människor och jobb och sjukdomar och döden men jag blir förtvivlat glansig i ögonen när en frisk människa i 60årsåldern behöver dö i en äcklig jävla infektionsjävel. jag spottar på universum.
small parts of me I found some place out there
all shattered but now they fit some how. i guess this is what they call to grow up.
inget steg för mänskligheten, ett stort steg in i vuxenlivet för mig
igår lyckades jag förse mig med min första parkeringsbot. det berodde dock inte på att jag gjort någon cool, nonchalant, uppenbar felparkering utan på att jag efter jobbet var ett passivt aggressivt mentalt vrak som vid inikten om att parkeringsautomaten närmast min snälla rättsligt korrekt parkerade bil inte var i funktion sköt betalningen på framtiden och gick hem för att lägga mig och sova. det kostade mig en nätt summa av 500 SEK. pengar som jag kunde köpt 8 flaskor vin eller 1000 tuggummin för. i alla fall 1990. mitt senaste karaktärsbyte var det från realist till lite mer åt det optimistiska hållet och jag väljer att se det som i samhället väl investerade pengar.
totaltsocialthandikapp
att satsa sin minneskapacitet på att komma ihåg ipoden och glömma mobiltelefonen hemma i köket. låta den bli en äggklocka på heltid. sitta på jobbet och sakna och veta att det med stor sannolikhet landat något fint i den som jag inte kan läsa.
ha ett mission att festbesöka i lund efter jobbet. tror att jag jag vet var jag ska men i mitt huvud har gatorna växlat plats och jag vet plötsligt inte var i mörkret jag befinner mig någonstans. alls. vara helt utelämnad till sin egen orienteringsförmåga och möjligheten att stöta på någon nattvandrare att fråga efter vägen. någonstans vinner logiken över frustrationen och jag finner adressen jag söker. men för den sakens skull finner jag inte min väg in i värmen. möts av en stor ogenomtränglig port. varken porttelefon eller portkod, ingen att ringa. ungdomar på en balkong blir min räddning. kommer ner och löser det problem som återstod. så som varje dag var förr i tiden innan tillgängligheten blev en livsstil. bärande.
singstar i nykterhet söta kollegor som knäcker nästan lika bra som jag min röst är förlorad och det som en gång i tiden kallades för dålig självkänsla har nu för tiden blivit till en drivkraft att bjuda på sig själv och tömma lungorna på all kraft som över huvudtaget får plats och vråla tills det som var jag nästan hamnar i en hög på golvet tumladochtömd
hemma. friisgatan. sängen på friisgatan. söta meddelanden som väntar, skapar längtan. LÄNGTAN.
så mycket liv
my first big love
his name was Kevin Richardson and he was born in 1972 in Kentucky USA. He used to be a member of a boy band called Backstreet boys. In my early teenage years I used to cry whenever I saw his face on television. I painted my walls with his favourite color, clear blue. But since I liked Kevin more than I liked the color I put posters of him and the rest of the Backstreet boys to cover it all. I really thought I was in love.
Today it's his birthday, october 3. When I was younger I always wanted to make a cake to celebrate but it never happened. I don't feel that much for him anymore but he will always have a very special place in my heart.
Happy birthday, Kev.
