drosophila

om det nu inte var för att jag fortfarande lever med sviterna av gårdagens svävande berusning kanske inte mitt känsloliv hade varit så sprudlande, lättpåverkat. Men mina ögon är fuktiga, visst är dom. Lyckades precis hitta mogwai's (mogwai.co.uk) album "the hawk is howling" som släpps den 22 september. Inte för att jag kommer köpa det mindre för det. Men att få inleda en sensommarsöndag med en modern present till sig själv är nästan hurvackertsomhelst. 

but fitness sure does. De två senaste dagarnas löpning i strålande solsken, löpning som inte avtar förrän muskulaturen inte längre bär, har fått mig att sakna tiden då livet var lite lättare att orka med. Mina två sista år som student hade jag ork att träna 4-5 gånger i veckan (dessförinnan var det mest alkoholtoleransen som övades på). Det fanns aldrig någonting som hette "att inte orka" och som reserv fanns det inte heller någonting som hette "att inte fräscha till sig och orka lite senare om det var så att träningen inte riktigt hamnade rätt i hur jag planerat min dag". Nu för tiden, som hårt arbetande legitimerad yrkesutövare är energi något som ofta befinner sig på minuskontot. Redan på bussen hem känns det som att någon gett mig en injektion stesolid och hemma är sängen mitt knark. Emma är nästan den enda antidoten. När hon kommer hem från jobbet och frågar om vi ska springa till havet och bada går det faktiskt inte att säga nej. Musklerna får improvisera lagrad energi. Annars. Har har inte styrketränat på flera månader trots att det var den största kicken innan. Jag vet inte om några nyårslöften eller "nyveckanyatag-löften" kan råda bot på det. Men jag saknar min kondition, det gör jag. 

kan vara en så mycket större utmaning än vad man anar. Jag kör varannan helg varannan vatten och varannan helg inget vatten. Denna helgen blir det mycket vatten. Jag vill inte att det ska kännas som att jag sovit i en bergochdalbana hela natten när jag vaknar imorgon. Jag vill njuta av solen och ljuset (jag räknar med brittsommarkänslor nu när väderprognosen lovat det) jag vill vilja äta och köpa skor. Mitt skoförråd är alldeles förbrukat och alltsomoftast finns det ingenting att ha på fötterna utan ikväll som alla andra kvällar blev det mina gamla samvetsskor som är gjorda av nästan-wellpapp alldeles utgångna och trasiga och har sulor som inte skyddar dom stackars fötterna mot krossat glas utan snarare hjälper glaset in i foten. 

Inte för att jag på så många sätt, eller snarare inget sätt alls, reklamerat kvällens planerade uniforms-spelning på Debasers uteservering men nu tänkte jag i alla fall beklaga att den svenska sommaren valt att äta upp alla möjligheter att få den malmöitiska befolkningen att utomhuskonsumera öl i strilande regn. Klockan fem i eftermiddags våndades friisgatan över att behöva stå ensamma ute med fem lager kläder och spela skivor endast för egna öron. Klockan sex andades hela kollektivet ut efter ett samtal från gudrun på Debaser om att vi var välkomna över på öl men pengar och skivspelning kunder vi glömma. Nog för att musiken är ett kall men det finns gränser och det är faktiskt lika njutbart i ett hem som i en offentlig lokal. Nu gick vi dock miste om ett nytillskott i jordenruntreskassan (vi väljer att för tillfället unna oss ett ungt naivt sinne som inbillar sig en möjlighet att inom de närmsta åren spara alla pengar från spelningar så att vi kan göra en gemensam jordenruntresa, efter dj-mixerinköp och diverse uniformspåkostade fyllor har vi för tillfället runt 4000 kr i kassan så det kan nog ta ett tag men vi har hopp) men fick en chans att praktisera höstkänslor. Det blev soppa inte på en spik men nästan lika odyrt, kålrot och potaits och morötter och palsternacka. en husmor skulle vara stolt. det blev creme fraiche och rostade hasselnötter och persilja on top. en kulinarisk mästare från 2000-talet skulle vara stolt. Det blev leonard cohen och vilkenkulturkritikersomhelstskullevaranöjdmeddet. Nu tänker ni att det enda som saknas är levande ljus to make the romance complete och jo, det fanns levande ljus. Oktober har spridit sig och blivit tre månader istället för en. 

kom vardagen åter. finaste kusinen har firat sin 25 åriga födelsedag som få gjort tidigare. tårta en masse och släktkalas med 100% närvaro, när hände det senast? livet har varit som sju sorters kakor och en av de sorterna stod jag och modern för och bakade biscottis som kusin kan bjuda gäster i sin nya nästanegna lägenhet i finaste malmökvarter. tyvärr var min sociala kompetens tappad någonstans mellan osby och loshult så trots alla mina tidigare erfarenheter av att väderochvindprata gamla släktingar så fick jag inte många ord ur mig igår. stackars mormor. och inte ens bakfylla har jag att skylla på vilket jag haft alla dessa julaftnar då festen den tjugotredje knappt hunnit ta slut innan det fina firandet sätter igång klockan 11 om julaftonsmorgonen. 

har man en gång svikit de läsare man med mycket möda och mutor lyckats skrapa ihop är det väl bara att skylla sig själv nu när någon slags längtan efter att skriva lite igen återfinner sig och man står här ensam. det senaste halvårets sammanlagda datortid har jag redan lyckats komma upp i efter 3 veckor med mitt nya underverk, ibooken. shiny-white, kramvänlig och alldeles underbar. om det fanns någon vits alls att ta med den till jobbet, stolt visa upp som kollegorna kommer med sina små bebisar, skulle jag ha det.