bara för min egen skull
har man en gång svikit de läsare man med mycket möda och mutor lyckats skrapa ihop är det väl bara att skylla sig själv nu när någon slags längtan efter att skriva lite igen återfinner sig och man står här ensam. det senaste halvårets sammanlagda datortid har jag redan lyckats komma upp i efter 3 veckor med mitt nya underverk, ibooken. shiny-white, kramvänlig och alldeles underbar. om det fanns någon vits alls att ta med den till jobbet, stolt visa upp som kollegorna kommer med sina små bebisar, skulle jag ha det.
sedan sist. har jag jobbat, blivit ännu några gram visare. varit ledig och för första gången tagit mig över gränsen till norrland. kan tyvärr inte skryta med någon midnattssol eller fjällvandring men de hälsingska stugorna och blåbären är nästan lika bra. förutom den lilla resan har jag mest... jobbat. för att semesterdagar gör sig bra i sparat format och för att jobbet inte är så jobbigt.
igår kändes det som att jag hade tappat min hjärna. kollegorna håller tyvärr med mig om att så faktiskt var fallet. idag kändes det som att jag fått den tillbaks men att någon hade satt sig på den. kollegorna skrattade lite nervöst. medhållande. inte så konstigt tycker jag med två förståndhandikappade patienter på samma sal som ligger och gapar på en. att man tar lite stryk av det. för att trösta mig själv gick jag hem entimmeoch45minuter tidigare från jobbet och har förutom ett besök på systemet endast legat i min säng och ätit skorpor. för det är jag värd.
Kommentarer
Postat av: FAB
LIZA, JAG ÄR KVAR!
Postat av: Sara
Inte helt ensam...
Trackback