drosophila

Rastlösheten kryper i mig trots två tillryggalagda träningspass i veckan och delvis dansande igår. Det börjar bli kallt. Med kylan blir Debasers uteservering ett mindre angenämnt ställe att hänga ute på. Igår var det hiphopklubb, inte helt klockrent men jag gjorde tappra försök att shakea min booty innan jag gav upp strax innan tolv och gick hem och lyssnade på trygga gamla Editors och föll i sömn. Jag funderar på att lösa mina rastlöshetsproblem med en tur ner till västra hamnen, valla min nya fina ipod. Jag tror det får bli så.

Så. Äntligen. Efter många veckors fulltupptagen-tid har jag haft tid och ork att skaffa nya, fina friskissvettiskortet. 2 760 ädla svenska kronor är priset jag får betala för att komma ännu mer i form inför beach 08. Jag bor 30 sekunder från Friskis, pårensvenskajagskojarinte. Man "går ner på friskis" när man bor här, precis som man "går ner till tvättstugan". På Friskis här finns det till skillnad från Friskis i Lund en anställd som även varit med i tv-serien Paradise hotel och har sitt eget uppslag i metro varje vecka, dessutom finns det sjuuuukt många fler speglar och uppvärmningsmaskiner och snygga killar. I think im gonna like it.   

Att jag vid 23 års ålder äntligen kommit på god fot med mig själv och lärt mig att tolka min kropps signaler och tyda mina tankebanor brukar vara något jag är överväldigande stolt och nöjd över. Nu kommer bakslaget. Sedan flytten till Malmö har alkholen och utelivet fått en långt mer central plats i mitt liv än den hade sista året i Lund. Sista året i Lund var ganska tråkigt men jag var fantastiskt ångestbefriad. Numera ligger mitt tillstånd lite mer åt ganska-ångestbefriad-hållet och det känns så där inte alls bra. Det värsta är att vin är så fint och att helgerna blir så mycket mer rosaskimrande i rus. Det handlar inte heller om att försöka minska pinsamma, jobbiga handlingar eller sluta ge sig in i tveksamma relationer med tveksamma män. Ångesten kommer som en biverkning av alkoholen även om det varit aldrigsåroligt på festen. Varannan vatten kanske?  

På sätt och vis. Nästa helg har det hunnit bli september och höstens vindar viner redan över de skånska åkerfälten. Det blev jag varse när jag efter sommarjobbets sista arbetade dag var tillryggalagd i fredags och jag cyklade min sista tur hemåt för den här gången. Det är så fint att det finns någon hemma när man kommer hem på fredageftermiddagen. Det är så fint att äta middag tillsammans innan kvällens och nattens äventyr tar sin början. I fredags blev det en sista liten tur till Malmöfestivalen. Mitt första år som malmöbo tillbringar jag aldrig så lite tid på festivalen. Jag antar att det är så det är att vara et hårt arbetande kvinna, man är trött jämt och orkar ingenting. Juvelen på festivalens sista dag var en ganska trött historia och medelåldern i publiken låg någonstans runt 18 år. Därefter gjorde vi ett tappert försök att dricka vin i folkets park men parkvakten hade fått för sig att kl. 21 var en bättre tid att stänga parken än kl. 22 så vi fick snällt gå hem och alkoholisera istället. Som alla andra helger var Debaser det enda alternativet om fredagkvällen och till på köpet bjöd de på fina konserter, IKONS och Cut city. Cut city var bandet vi helst ville se men IKONS var sjukt mycket fetare. Jag hade i förväg satt ribban på en ganska vuxen kväll med lite öl och tidig hemgång. Det blev helt tvärtom. Mycket öl och hemgång enligt sedvanlig tid när Debaser stänger. Till på köpet blev det tre cigg i ett mycket svagt ögonblick, jag som varit så stolt hela våren!!!! Men idag börjar mitt nya liv och ciggen är no more. 
I lördags var det stora konsumtionsdagen för uniformkollektivet. Vi har till slut tagit tag i oss och investerat i tidernas sjukt vackraste mixer så nu kan vi börja utveckla våra skills och bli sjukt grymmare än vad vi redan är. 
La inflyttningspartaj var en grymt trevlig tillställning med mängder av schyssta människor och fina presenter. Som krona på verket blev det såklat Debaser för att uppmärksamma våra gäster på hur sjukt ingen tid alls det tar att gå dit. Kön skitlång som vanligt men som vanligt är det alltid några smarta folks som går i förväg så man kan parkera sig med dem i kön och således slipper en extra halvtimmes väntetid. Debaser bjöd på konstiga telefonsamtal, närhet och dans. Som krona på verket fick kb stå för finalen innan suget efter Donaubullar blev för stort och vi kände oss manade att bryta festen och gå hem.
Igår, söndag, försökte vi skaffa internet till min dator men den är en stor jävla idiot så jag har på allvar börjat fundera på att skaffa en ny. Jag orkar inte med alla helvetes problem som uppstår ständigt ständigt. Frågan är ju vem som skulle finansiera en nya dator men det får väl framtiden utvisa.

Jag tror att jag obsessat över detta ämne i tidigare inlägg men jag fick mig precis en uppenbarelse och kände att jag var tvungen att skriva om det igen. Den senaste veckan har det nämligen tillkommit en punkt på listan. BARN. Jag är ingen blödig barnälskare även om jag gillar kids som tusan men då mest barn jag har någon slags relation till och tycker att barn på stan i allmänhet är rätt ointressanta. På andra sidan gatan ligger Möllevångsskolan. Bara en sån sak, att man bor så pass mycket på Möllan att man bor vid skolan. När vi flyttade hit var det fortfarande sommarlov och de enda som befann sig på kyrkogården var vilsna själar och själar på väg någonstans som satt sig för en liten vilostund. Sommaren är inte längre högsommar och barnen är inte längre lediga och hänger i Västra hamnen. Barnen går i skolan, kanske för första hösten någonsin. Utanför mitt köksfönster spelar dom fotboll på asfaltsplanen med betongväggar i en oval, bygger sandslott i sandlådan och och trillar av sina hoppjerkor för tusende gången. Jag har blivit så pass gammal att jag tycker det är tevligt att bara sitta och titta på deras aktivitet. Så fullt av liv. Så fullt Malmö är av liv. Så vackert det är med liv.

För varje gång jag loggar in på min blogg hittar jag fler och fler inlägg jag börjat på, inte hunnit slutförfatta och glömt bort sekunden efter att jag lämnat datorvärlden bakom mig. De har handlat om vilket vrak jag är och hur många veckor jag skulle vilja sova. De har handlat om att jag känner mig som ett instrument i olika mäns process att hantera sin och exets relation utan att bryta ihop. Någonstans på vägen förlorar jag ordet och ger upp försöket att förmedla mig själv till omvärlden. Nu sitter jag hemma vid gamla köksbordet, igår köpte vi ett nytt, och äter mackor. Har redan hunnit med en tur till Lund, Kvinnorkliniken ville kolla in mullan. Tidigare cellförändringar gjorde dem intresserade. Tänk att lite cellförändringar är vad som ska till för att få en man intresserad av ens inre. Ja, ni läste rätt. Jag kan inte låta bli att se manliga gynekologer som något perversa vilket gjorde besöket högst oangenämt. Men resultatet av besöket blev att han inte kunde se några större förändringar vilket gjorde att jag slapp "operation" som han kallade det, dvs. någon slags avlägsnande av någon slags del av mig, vilken kan jag inte riktigt specificera.

Jag har varit på jobbet i 45 minuter vid det här laget men det enda jag lyckats ta mig för så här långt att att surfa runt och läst dagens alla viktiga nyheter på sydis och aftonbladet.se. Jag och min sköterska gäspar ikapp men hon jobbar åtmnstone. Snart ska jag gå och sparka upp mina patienter, försöka få på dem lite andra kläder och att lägga sig ovanpå täcket åtminstone. Jag vill att klockan ska vara halv nio så jag kan ägna mig åt kaffe och mackor istället.

Den här bloggen är något av det ointressantaste i hästväg just nu för att använda sig att ett mycket märkligt språkbruk. Anledningen till det är att mitt liv är särdeles intressant för tillfället och lägger grund för att jag absolut inte har tid att sitta här och dega. Mycket häng med J, har det blivit, nästan jämt känns det som. Bra med bekantskaper som är arbetslösa och absolut inte har tid med något annat än att hänga. Mycket pyssel med lägenheten är det ständigt och det känns som att det kommer vara så för alltid. Mycket ångest över att jag ännu inte börjat träna igen sedan jag åkte ut på min tågluff för en helfvetiskt lång tid sedan vilket innebär att färden till och från jobbet blir extra lång då jag utmanar mig att cykla istället för att ta busskrället. Imorgon är jag leeeedig och ska ägna mig åt måleri, västrahamnenhäng och fint häng med Kak och Ponny. Nu ska jag tvätta mig smutsiga, svettiga kropp och sen krypa ner i sängen i mitt fina VITA rum och börja läsa en fin, bra bok för att några sekunder senare inse att tankarna snurrar för mycket och att jag lika gärna kan sova istället.  

Idag har jag i brist på tid att tillbringa på Friskis och av lust att utmana mig själv cyklat både till jobbet i Lund och tillbaks till HEMMET i Malmö. Det var nästan en baggis, nästan. Men med tanke på att det faktiskt ska orkas jobba åtta och en halv timme däremellan krävs det att det är en nästanbaggis för att jag ska slippa all eventuell skam till följd av att stupa mitt i blodsockerkontroller och nattskjortspåtagningar.

I övrigt känner jag mig mycket stolt över att redan så här efter åtta dagar i nya bostaden ha tagit tag i att flytta min hemförsäkring. Dessutom saknar jag Emma som är bortrest över allt för lång tid så att jag tyvärr måste ringa och terrorisera henne flera gånger om dagen med dumma frågor och oviktiga  och viktiga ärenden. Jag vill ge henne världens största tårta. Eller öl. Om hon var här skulle hon själv få välja.

Helgen var tumlande omtumlande. I fredags fick jag träffa farbror hans dotter, min kusin. Släktskap är ett skrvt begrepp. Vissa släktingar står man närmast, andra har man aldrig träffat. Trots att blodet säger att man står lika nära varandra i ledet. Kusin var vacker och ganska lik mig men några äpplen kortare. Farbror var lik min pappa, samma händer, vita hår och solbränna men mycket rundare. Jag fick veta min historia som far min aldrig ville prata om. Spännande och obehagligt. Min farfar var fullblodsnazist och dog när han slogs för Tyskland i andra världskriget. Gården min pappa föddes på var Tysklands största, 600 anställda och fungerade även som utbildningsplats för blivande jordbrukare, gör så även idag. Min farfar var den yngra med sin ställningsgrad någonsin. Farbror kunde förklara riktigt hur man beskriver hans grad men svensk landshövding är mycket lägre. Det fanns stora planer för honom i Hitlers rike. Det finns släktforskat ända tillbaks på 1500-talet, vilket är extremt ovanligt för en släkt i ett land som gått igenom två världskrig eftersom mycket förstörs under krigen. En präst ägnade hela sitt liv åt denna släkt. Anledningen till att forskningen hade ett så högt värde var för att förvissa sig om att den var helt ren, dvs. utan inblandning av någon slags judiskt blod.
Kvällen min far och hans familj, förutom fadern som var ute i fält, flydde över gränsen från Tyskland strök 80 procent av de flyende med. Min släkt var några sekunder från att gå samma öde till mötes. Men ibland vill historien något annat och bladen får fortsätta skrivas och bli till nya människor, som jag.



Farbror Eckhardt och kusin Sofia