drosophila

Jag tror att jag obsessat över detta ämne i tidigare inlägg men jag fick mig precis en uppenbarelse och kände att jag var tvungen att skriva om det igen. Den senaste veckan har det nämligen tillkommit en punkt på listan. BARN. Jag är ingen blödig barnälskare även om jag gillar kids som tusan men då mest barn jag har någon slags relation till och tycker att barn på stan i allmänhet är rätt ointressanta. På andra sidan gatan ligger Möllevångsskolan. Bara en sån sak, att man bor så pass mycket på Möllan att man bor vid skolan. När vi flyttade hit var det fortfarande sommarlov och de enda som befann sig på kyrkogården var vilsna själar och själar på väg någonstans som satt sig för en liten vilostund. Sommaren är inte längre högsommar och barnen är inte längre lediga och hänger i Västra hamnen. Barnen går i skolan, kanske för första hösten någonsin. Utanför mitt köksfönster spelar dom fotboll på asfaltsplanen med betongväggar i en oval, bygger sandslott i sandlådan och och trillar av sina hoppjerkor för tusende gången. Jag har blivit så pass gammal att jag tycker det är tevligt att bara sitta och titta på deras aktivitet. Så fullt av liv. Så fullt Malmö är av liv. Så vackert det är med liv.