drosophila

Igår hade jag min första praktikdag på ny avdelning. Nu är det akutsjukvård på en mycket lägre och mindre akut nivå är det varit tidigare. Herregud vad min sociala kompetens sätts på spel av att gå fram och tillbaks till olika arbetsplatser på det här viset. Käckhet så det förslår. Allt för att bli accepterad. Snart är det dessutom dags att börja slåss för en plast i gänget på KAVA också. Pust.
Frustrerande att byta handledare och ingen som vet vad man går för "har du varit med och tagit blodprov innan?" "Eh, ja, jag har tagit blodprov kanske 50 gånger minst". Tänk att jag rätt och slätt sitter ihop med en och samma person 32 timmar i veckan i 6 veckor. Trivs man inte med varanda lär det ju vara det största helvetet man kan uppleva. Men jag tror att jag och Ingela ska komma riktigt bra överrens.
Igår träffade jag en av de där personerna man måste förneka att de finns för att våga leva sitt liv som man känner för. Han hade de flesta sjukdomar och käkade väldigtmycketläkemedel. Han tyckte det var OK att köra lastbil proppad med piller även om det kunde innebära att han hade lite problem med att hålla rak kurs. Skrämmande. Och han är ju inte direkt den enda..
Igår kände jag doften av nyklippt gräs för första gången denna vår. Det rusar i kroppen och jag kan känna mig alldeles lycklig av bara en sån liten sak. Lite löjligt men ändå fint på något sätt.

Ikväll hoppade jag av Blekingska nationens seniorskollegium. Alla saker som ska få plats i mitt liv framöver och alla 24 timmar som vägrar bli några till. Jag orkar inte ens tänka. Det går inte att börja ett nytt jobb och inte jobba. Borgarna skär ner och om ett år vill jag ha ett jobb. Det gäller att redan nu visa vilka goda kvaliteter jag har att erbjuda den svenska sjukvården. Jag känner mig dock som det största jävla arslet den här sidan Atlanten. Nationen som det redan går dåligt för och alla människor som får göra det jag inte längre vill göra. Och dom är ju inte direkt oupptagna heller. Men jag vill inte att varenda timme av min vakna tid ska vara fylld av stora MÅSTEN och jag vill inte bränna ut mig året jag fyller 30. Så är det bara.
För övrigt har jag nog fått i mig fyra gånger antalet rekommenderade kalorier på en dag. Mycket chokladbanankaka blev det på mötet och många skivor av min alldelesalldeles nya fina Wästgöta klosterost har det också blivit. Men nu är jag rund och glad mitt i all misär åtminstone. 

Att komma tillbaks till verkligheten efter en tredagarhelg är nästan som att komma återvända efter tre veckor. Trots att sjukhusaktivitet är bland det mest spännande jag träffat på någonsin tar det emot att traska dit framåt eftermiddagen. Det vore ju så mycket trevligare att hänga i solen och lapa glass. Dock tackar jag högre krafter att jag får uppleva denna dag då jag stundtals under gårdagen trodde att jag skulle avlida i sviterna av alltför högt alkoholintag under helgen. Men jag konstaterar mitt liv som räddat.
Idag har jag träffat en kollipatient med litt gott och blandat vad gäller invaliditet. Man skulle kunna sammanfatta det som att han kommunicerar endast med hjälp av ögonrörelser och detta är ungefär den enda aktivitet han kan ägna sig åt. Kind of boring för honom. En annan man kom in och väntade på döden och hann samtidigt ge oss starka misstankar om vinterkräksjukan och hamnade på isoleringen. Långt efter att jag tillbringat väldigt mycket tid hos honom... Sen kvinnan som vi tyckte var lite gnällig men som senare skickades till en ännu mer akut avdelning än MAVA för att blodproverna visade att hon hade en pågående hjärtinfarkt. Nu vet vi hur det smakar att äta upp sina egna ord. Om åtta timmar och 37 minuter är det åter dags att svida om och nu lyckas jag dessutom se fram emot det. Tror det är det här som kallas rätt karriärval.

Jag förstår inte alla människor i min omgivning som lyckas läsa dubbelt, jobba extra, ha ett förhållande till pojkvän/flickvän och samtidigt vara engagerad till höger och vänster och höger igen i olika styrelsen och organisationer. Jag läser enkelt, har aldrig ens övervägt att jobba extra, tränar och sitter i blekingskas seniorskollegium. Min tid är ändå otillräcklig och min kropp och hjärna strejkar med jämna mellanrum. Igår tyckte jag så synd om Anna som behövde umgås med mig att jag nästan började gråta. Min kropp befann sig i ett obehagligt tillstånd och det kändes som att jag när som helst skulle trilla ihop och bli en liten våt fläck, alternativt ta livet av någon. Väl hemma i min ensamhet kollapsade jag och orkade inte resa mig på jättejättelänge. Jag antar att det är så det känns när man går in i väggen och blir utbränd. Fast tusen gånger värre. Alla omständigheter som kräver och saker man vill och måste göra men som aldrig blir av. Jag undrar hur det någonsin är möjligt att kombinera familj men sig själv. Att ständigt behöva kompromissa. Om sig själv, med sig själv med andra. Jag är inte avundsjuk, alls. På alla dessa människor som ägnar sitt liv åt att vara de upptagnaste människorna i världen.