drosophila

Min tillvaro har slopat de lugna hemmakvällarna och satsar för tillfället stenhård på att leva ut myten om den hårt festande studenten. Eftersom jag om mindre än ett år kommer lämna denna värld bakom mig för att satsa på den hårt arbetande sjuksköterskans så ser jag ingen fara i att utsatta min lever för en liten prövning.
Lite oroande är att Indigo på Blekingska blivit allt för tätt återkommande, så även i fredags. Men vad gör man inte när Hässleholms enda snyggingar (de bor givetvis inte kvar där) Andreas Tilliander och Johan Karlsson a.k.a Familjen spelar plattor i MITT vardagsrum. Inget ont som inte har något gott med sig och som vanligt kvistar jag hem vid tvåsnåret och är missnöjd över hångelutbudet men nöjd över vetskapen om att jag och mina homies i alla fall var snyggast på dansgolvet.
Nästa fredag kommer bli en fredag att minnas foreverandever. Det är då klubb uniform har sin premiärspelning i Blekingskas källarlokal. Gårdagen ägnades således åt musikmusik och åter musik. Vi vill hitta alla bra låtar och inte missa några chanser att visa vad vi går för. Vi kommer rocka så sjukt jävla fett. I love att gå förbi köer. Igår var det dags igen då Kerstins (en mycket viktig tredjedel av klubb uniform) pojkvän Kalle med vän vände plattor på KBs stora dansgolv. Im on the guestlist you know, and you, youre only waiting. Med risk för att verka dryg. Och det har man väl rätt att vara ibland? Jag tyckte tyvärr att killarna sålde sig lite för mycket till franzferdinand och arcticmonkeys just to please the crowd, när vi vet att de i själva verket mycket hellre skulle spela justice vs. simian, komatrohn eller någon annan fet dansmusik. På riktigt. Min telefon är dock nöjd med KB-besöket eftersom den kom hem ett telefonnummer rikare. But im not telling you who it belongs to.
Idag har jag premiärsprungit i vårvärmerus och ätit åttakronorspizza från Netto som jag peppat som tusan på men den smakade väldigt mycket åttarkonor. Fytusan.

Två väldigt vackra tredjedelar av klubb uniform, Emma och Kerstin: