drosophila

Imorgon vid den här tiden badar mitt ansikte i solljus. Jag ska ha på mig mina av älskade Em hatade solglasögon jämtjämt. Jag tycker att jag ser ut som hämtad ut filmen "matrix" i dem, jag tror Em tycker att jag ser ut som hämtad ur filmerna "polisskolan1-132".
Idag är det stormigt och regnigt utanför mitt fönster, idag dök solen upp på Kanarieöarna enligt Sydsvenskan. Klockan 04.15 inatt kommer en taxi och hämtar mig. Ses lördagen den 2/2 på ¨klubb Pastell/Jeriko.

Tänk om jag kunde få uppleva det här nu. Då vore jag världens lyckligaste. Och jag vet att jag ska till Gran Canaria om två dagar men det är faktiskt molnigt där just nu.











Jag känner kärlek.

Idag fick jag och Emma polisprata i telefon med en poliskvinna som i likhet med alla andra poliser tröttnar på oss efter en sekunds samtal. Om det är för att vi säger allt vi vill ha sagt i en mening utan att andas eller för att vi vägrar prata paragrafsvenska låter jag bli att spekulera i. Syftet med telefonsamtalet var att polisen letade vittnen till fönsterkraschen på vår våning. Vi berättade allt vi visste om allt i hela världen och polisi fick oss att inse att många av våra sanningar i själva verket var nästansanningar, eller möjligenhelsanningar, vi kunde inte svära på bibeln på så mycket av vår information. Eftersom hon i sin yrkesroll inte kan avslöja så mycket för oss nyfikna små lådor fick vi nöja oss med oömsesidigt skvallrande. 

DÄREMOT träffade Em en man i hissen som var lika skvallernyfikenienlitenlådasomviär. Han avslöjade att ett stort bråk ägt rum i klantgrannens lägenhet, att en TV som kastats genom fönstret var anledningen till att det gått sönder, samt att det var skvallermannensjälv som ringt på police-force. Huruvida anledningen till bråket var den pågående Idrottsgalan, och att det bråkade paret var väldigt oense om huruvida Zlatans stjärnstatus var förtjänad eller inte, är även det något jag för tillfället låter bli att spekulera i.  

På lördag klockan 06.30 åker jag på hundraprocentcharter till Kanarieöarna. Gran Canaria i the shit mitt i vintern om ni frågar mig. Jag ser framför mig hur jag läser i solen, sover i solen, lyssnar på musik i solen, springer i solen, åker vespa i solen, gör precis allt man kan göra i solen. Det kommer bli så sjukt fint, och tänk att ha ett hotellrum alldelesalldeles för sig själv.

Jag är så lycklig att det gör ont. RIktigt ont. Gårdagen var den bästa dagen någonsin i mitt liv. Min examensdag. champagnefrukost med massor av bubbel och ost i skolan. Kykan och förberedlser inför ceremonin. Ceremoni med broschutdelning. Jag är sjuksköterska nu. Jag kan inte fortfarande inte riktigt smälta.

Min fest kommer jag alltid minnas. Mina vänner och min familj är dom bästa och finaste människorna i världen och dom gör det värt att leva. Massor av fina presenter och vackra blommor.

Sedan. Totalt lyckorus tills mitt hjärta nästan sprack. Jag kan inte förstå vad jag gjort för att förtjäna att ha så mycket underbara vänner. Att få ha dem samlade under samma tak, mitt tak är det bästa som någonsin hänt mig. Och besök av fina Z är bland det roligaste som hänt oss alla på länge. UNIFORM underhåller as usual och dans!

Jeriko i mitt hjärta vad jag dansade och log "jag är världens lyckligaste människa" det är så vacker med liv. Rinnande svett och känslor av pånyffödelse.

Mission och två trogna dansande vänner som finns där tills jag faller ihop av utmattning. Det är så tryggt med riktig vänskap även om vänskapen är alldeles så nyfunnen.

Mer sallad och ny näring. Tårta och ännu mer skratt. Vän på  soffan och vän i sängen.

Vackraste känslor i kroppen vid uppvaknande. Jagvillattlivetalltidskavarasåhär. Fyra fina vänner och tårta till frukost. Långa promenader i blåst men tillsammans klarar vi allt. Till och med äta choklad i storm trots att vi nästan kvävs.

Nu är det jag och Em kvar. Maryonettes och vemod över att stunden kommer försvinna. Det är inte alltid lätt att känna sig som den lyckliaste människan som någonsin levt. Det innebär även vetskap om att det kommer bli en ny dag som innebär andra känslor än de jag bär på nu. Hur ska jag någonsin kunna nöja mig med mindre?

Som jag älskar er alla.

Because I have to. Dagarna fylls med träning och träning fylls med nya vetenskaper och nya metoder. Jag måste testa alla och se vilka som ger mig mest nöje och nytta. Springa, inte springa, gå snabbt, lyfta mycket, lyfta lite, lyfta många gånger, lyfta få gånger. Att få bo i samma hus som friskis är det bästa som hänt mig. Att få bo i en lägenhet som vi inte kan duscha i är det sämsta som hänt mig. Jag och Emma får duscha på Friskis vi, annars får vi svabba i en halvtimme efteråt. Och nej, det är inte våra egna hårbollar som ligger och skräpar i avloppsmynningen, och ja, vi har talat med vår hyrevärd. Men det är inte särskilt effektfullt om man säger så. En annan spännande sak med detta hus är att en fönsterruta flög i luften igår, den tillhörde lägenheten som ligger precis bedvid vår. Jag och Em värnar om vår omgivning och gick och knackade på. Inget svar. En kvart senare kom fyra stora poliser och en stor hund och knackade på. Vi berättade allt vi visste som värsta privatspanarna och en av dem gick in i mitt rum och kollade på hur fönstret såg ut utifrån. Sen gick dom och ringde på hos neighbour. Jag och Em satt klistrade vid ytterdörren, hon kikade genom titthålet och jag genom brevinkastet. En stund senare bröt de sig in i lägenheten och kom dragandes på grannen. Inte i handbojor dock, så roligt fick vi inte ha det. Vardagsdrama i Sveriges Chicago.

Jag längtar. Hoppas på charter. Kanske Kanarieöarna, det vore så himla fint med sol och en vespa och sand och strand och massor av tid och kanske ingen tv eller kanske tv med spanska program och kanske jag och medelålders människor och barnfamiljer på grisfest, jag undrar vad vegetarianer erbjuds på grisfest "original and best" och tänk att få bli solbränd det är det bästa, det sämsta är att det försvinner på två dagar så fort jag kommer hem, lite dåligt är även att jag inte kan boka förrän kanske dagen innan, alltså på söndag, för jag vill åka på måndag eller tisdag nästa vecka, jag skulle gärna boka nu bara för att ha det gjort, nu kan jag ju fega ut och tänka "jag har det bättre här, i tryggheten" men trygghet innebär väggklättringar och en önskan om liite kortare dagar, för jag har ju så dåligt fantasi. Idag gick jag till havet för fjärde gången på tio dagar, en lång lång runda som tar ett par timmar, men det kan jag inte göra varje dag för då blir jag ju galen och får förmodligen jätteont i fötterna till slut, men det kommer jag få om jag åker iväg också för jag gårochgårochgår när jag är på semester, fråga karin, när vi var på tågluff gick vi mest av alla turister i hela europat bortsett från dem som var på pilgrimsvandring men dom räknas inte i samma liga av en naturlig anledning. Nu dog min hjärna men ni förstår, jag vill åka till solen.

På min skola finns det ett fenomen kallat "bästa uppsats" som delas ut till dett uppsatspar i varje avgångsklass från sjuksköterskeutbildningen som anses ha skrivt bästa uppsatsen (såklart). Priset vad vi förstått, jag och anna, är möjlighet till 25 000 spänn att dela på. Himla fint det vore. Idag fick jag och Anna veta att vår examinator nominerat oss till "bästa uppsats"!!! Hur många som vanligtvis brukar nomineras är oklart men vi känner oss sjukt ärade och känner inte ens att det är viktigt att vinna. Detta är tillräckligt mycket bekräftelse ändå.

Det bästa sättet att mota bort sin bakisångest på är att promenera bort den, den kunskapen bar även de gamla grekerna på. Eftersom jag är väldigt angelägen om att efterleva sådan visdom har jag varit ute på tidernas tur kring malmö idag. Det blev både promenad i Västra hamnen, strandpromenad i gammal tång längs med ribban och en tur längs med hela köpenhamnsvägen. Ända in i darling malenas nya palats som gav mig en kopp kaffe och fint sällskap som belöning. Nu sitter och och längtar efter pizzan som ska konsumeras om en stund, funghi med bearnaisesås. finaste som finns.

Åh, Skåne Skåne älskade vinterland. Inte. Skånsk vinter är livsfarlig och många stackars pensionärer kommer nog bryta sina lårben idag. Jag är inte pensionär men lyckades nästan ändå. Kära lilla familia var här idag och uppvaktade mig på min för 24 år sedan förstadagilivet. Jag föddes 23.55 och fick alltså i begynnelsen inte uppleva min födelsedag alls och min moders upplevelse av den dagen präglades mest av ett hemskthemskt illamående, vad man har ställt till med alltså. Vegegården stod för maten och modern stod för fiolerna. Bästa skiten någonsin. Hel vegetarisk kinamatmeny. Jag och mamma tog oss an den gamla klassikern "tre små rätter" och brodern utmanade sina smaklökar med kyckling-curry. Ett mycket gott betyg till Vegegården är att bror gillade det och åt sig mätt. Han som annars skickar in allt vegetariskt till Statens Kriminaltekniska Laboratoruim för bedömning innan han stoppar det i munnen studerande det inte ens själv särskilt länge innan han slukade det. Jag och mor var mycket nöjda vi också. Sjukt fint med god mat alltså. När vi skulle lämna Vegegården för att ta oss hem till mig för lite fika och mys var vi nära att mista både livhanken och lårbenen. Under tiden vi befann oss i värmen inne på resaturangen hade Malmö stad förvandlats till en isbana inte ens den mest erfarna isdansaren skulle utmana utan att först skaffa sig en extraförsäkring. Vi försökte skejta oss fram på kullerstenarna men det resulterade endast i att jag flög i gatan och att modern blev oroligastorolig. I värsta Sexandthecityanda hejdade vi en taxi i dess framfart och hoppade in. Det har sedan dess varit en konstig dag med mycket fina inslag av god kolatårta och TPspelande men också havererade tågtabellssidor och sambo som kommer åkandes i taxi helt ensam. Modern och brodern tog taxi till centralen för det gick inte ens att ta sig till bussen utan att nästandö och det gick inte att veta hur bussarna gick för i det här hemmet finns det ingen papperstidtabell, vi förlitar oss till fullo på IT-samhället. Kanske inte alltid toppbetyg på ett sånt beteende. Nu ska jag och Uniformerna göra oss fina och gå på Nöjesguidenfest. Sjävklart ska vi ta taxi dit och hem...

Ska jag och Anna lägga upp vår uppsats i bokningslistan på kurshemsidan och därmed anse oss helthelthelt färdiga. Helt fantastiskt. Tack till alla er som hjälpt oss att skriva tidernas största verk! Lots of love