drosophila

som för att göra vardagen lite roligare uppfanns förstaaprilskämtet och som för att göra en lång natt något kortare valde vi att, tillsvnästansprackavskratt, valde vi att på ett förmodligen inom sjukhusvärlden klassiskt vis klura ut ett skämt tills morgonpersonalen dök upp och låtsasisolera avdelningen.
Människan är som vackrast iklädd skyddrock, munskydd, plasthandskar och blåa skoskydd. Under förespegling att MAVA fått in en TBC-smittad patient hängde vi upp en gul isoleringsskylt på dörren och ställde ut allt småttochgott som finns av skyddutrustning att välja mellan. Hygienföreskrifter skrevs ut och markerades med överstrykningspenna version skriksrosa. Redan innan klockan slagit 05 hade vi hunnit skratta oss nästan i kramptillstånd, slagit vad om vilka som skulle skratta oss i ansiktet, vilka vi skulle skratta i ansiktet och vilka som förmodades komma med för mycket grus i ögonen för att kliva rakt över det roliga utan att lägga märke till det. Jag kunde knappt ventilera mig. Så uttråka, understimulerad och uppenbart humorbefriad var jag. Och som för att jävlas med mig så lät morgonpersonalen det roliga stanna där för uppenbarligen finns det hos vissa människor varningssignaler och skämtfilter som blinkar rött när fällor finns. En gick, på förhand tippad som en av få vilka skulle skratta åt oss. För att beröva oss belöning för vår möda så valde arbetsterapeut modell storskojare att gå i vår fälla efter vår sorti men jag skrattar nästan lika bra bara vid min inre fantasi om detta spektakel. Understimulans pays off.