drosophila

Sydsvenskan 071227:

"De två männen satte in en stor fyrverkeripjäs i en hiss på von Rosens väg vid 18.30-tiden på torsdagen. När de hade tänt fyr på pjäsen skickade de upp hissen i bostadshuset utan att själva följa med.

Fyrverkeriet exploderas lyckligtvis innan någon annan hade hunnit öppna hissdörrarna. Hissen blev brännskadad i taket och rökfylld, och enligt räddningstjänsten var risken stor för att branden hade spridit sig i huset om elden hade tagit sig i hissen.

Senare på kvällen kunde polisen gripa två misstänkta pyromaner, 61 och 44 år gamla"

Det där med mellandagsrea, och så jävla konsumtionskaotiskt missbruk att hysteriskt börja handla ännu mer grejer efter allt man måste ha inför julen. MEN. ilikeit, kan inte säga annat och eftersom jag inte köpte fler än fyra julklappar till tre personer i år (inte på grund av snålhet, jag tjänar ju feta lönen snart ju) så kände jag att jag rent världspolitiskt hade rätt att göra av med några tusenlappar idag. Och my God var jag går på handlarnas plan för att få mig i fällan. Av de saker jag ansåg mig helt nödvändig att äga var det ta mig tusan få som var på REA, resten bara fanns där, infrontofme och jag kunde inte säga nej. Nu är jag svarta pumps, blå blus, röd väska, svart väst, svart tröja med vit mönster rikare. Dessutom finafina träningskläder som är julklapp från modern. Which means att jag inte på riktigt är dess konsumtionshora. Sambon har köpt vårt nyårsbubbel redan, i vår familj vet vi vad som ska prioriteras. Även en dvd har införskaffats. Om någon vet hur man ska få sin gamla hederliga vhs att acceptera den nya familjemedlemmen var vänlig hör av dig snarast, jag förväntar mig tidernas största gräl.

Jag vill inte kalla den pöbeln för det är ett ord jag förr eller senare fömodligen kommer få käka upp och med tanke på den förestående julmatsfrossan känner jag mig tillräckligt oralt utmanad redan. I alla fall. Jag utgår för det mesta ifrån att det som älskas och överkonsumeras av många många människor och således hamnar på allskönt topplistor egentligen är crap och att anledningen till att det konsumeras alls är för att något stort företag haft tillräckligt mycket pengar för att göra det oundvikligt tillgängligt. Det kan gälla böcker, skivor, filmer och kött. Jag tror att människor äter kött för att scanreklamen fått dem att tro att alla andra gör det och eftersom alla får för sig samma sak samtidigt så blir det ju på alla sätt och vis en sanning. För att göra ett långt inlägg lite kortare tänkte jag komma till poängen, jag har fått för mig det är ganska lämpligt att klämma in en sådan någonstans, en poäng alltså. En av alla dessa toppliste-produkter som jag på alla sätt och vis förkastat, utan att ens ta reda på vad det är för något, är Stieg Larssons romaner.  De flesta nutida kriminalromaner är ju faktiskt inte ens värda att läsa igenom baksidan på utan att tänka till en extra gång före. Precious seconds det dära alltså. MEN nu är jag, som åtminstone ett par gånger tidigare, överbevisad. Jag började igår läsa på första boken som heter "Män som hatar kvinnor" och den är så bra att det till och med känns tidsödande att sitta här eller att äta. Jag vill bara läsa och läsa. Vilken tur att jag KAN! För jag är ledig ledig ledig. Med undantag för att jag har en liten grisbebisuppsats som ska in snart. Men man ska använda julen till att vila upp sig och jag är övertygad om att rastlösheten som kommer infinna sig om ett par dagar kommer vara till stort hjälp i uppgiften att skapa de sista flosklerna att tillägga uppsatsen som det sista i:et på kakan eller grädden på pricken.

Redan för en vecka sedan blev jag på en och samma dag erbjuden två stycken vikariat på olika avdelningar på Akutkliniken i Lund. Eftersom jag hoppades lite att KAVA som jag varit på i sommar också skulle erbjuda mig det lät jag bli att tacka ja till något av dem. KAVA ville ha mig men hade inte plats för mig, tyvärr. Fast jag börjar bli rätt nöjd med att inte behöva konfronteras med så mycket bajs och kräks varje dag som man måste där. Min arbetsplats från och med den 1 februari är MAVA, en medicinsk akutvårdsavdelning på USiL som jag redan praktiserat på. Jag är så himla nöjd. Det är så himla verkligt nu.

Julfesten uppfyllde alla kriterier som krävs för att kalla uniform-kollektivet legitimerade festfixare. Frustration och ilska över alla uteblivna,  riktig julgran, stress, överambition, lots and lots of food, skitkonstiga glöggdrinkar, jväligt mycket vinspill på golvet, såinihelvetesfint pepparkakshus, fina människor and so on. och så utgång såklart, tills man drunknar i sin egen svett och känner sig nöjd över att på en gång ha lyckats dansa bort julfestmaten från sin midja. Det är bara så himla fint med fest. och dagen efter. med rester och alldeles speciella vänner. Men jag känner att jag aldrig mer vill diska i hela mitt liv. Det är fan det enda som gjorts idag.

Jag laddar i hålan. En paus från uppsatsskrivande och en möjlighet att hämta hem finfina kuddöverdrag till soffan för att  göra hemmet ännu mer en prick över ett i. Moderns fantastiskt rödbetssallad existerar för tillfället i en masse och ska förgylla vårt redan dignande julbord. Om en vecka är jag och Anna förhoppningsvis almost ready for exam. Det börjar kännas så fantastiskt nära nu. Den 18 januari är jag N.U.R.S.E for real. Det är inte riktigt klokt. JAG?!

Soon to be over. Jag sitter ensam i mitt kök och undrar lite hur sambon lyckades smyga iväg imorse helt obemärkt. Och jag undrar vad som fick henne att hoppa fantastiskgrötfrukost och ta med sig mackor till jobbet istället. It just dont makes any sense. Sista uppsatsdagen för den här gången. Lördag-söndag-vila. Klassittning, sista natten med gänget. Ett gäng som precis hunnit lära känna varandra. The end is the beginning och snart är några av oss kollegor på någon sjukhusvärdering. Andra kommer jag aldrig mer träffa efter den 18 januari. Jag tror inte att jag insåg, för snart tre år sedan när jag började den här utbildningen, att det skulle komma en dag då jag inte längre skulle tituleras student. På något sätt har den titeln kännts evig och konstant. Men ack, vad jag har bedragit mig. Snart börjar det långa äventyr som kallas arbetslivet. Shitman

jag trodde faktiskt att ingen skulle ta det så på allvar som man tydligen kan göra. när man har träffat människor nästan i sin egen ålder som har gått till läkaren och haft lite influensasymtom och ont i typ benet och fått veta att dom har en tumör i knät, vilket jag gjort denna höst, så blir man liksom berörd när man själv upplever liknande saker. som ont. någonstans. varsomhelst. det kan ju vara det. cancer. men det är ju inte det. för sannolikheten är ju extremt liten att man får det. men när man har anlag till cellförändringar som jag har. så blir man liksom lite sådär extra orolig ibland. utan att vara orolig alls egentligen. det är helt enkelt något man måste lära sig att leva med. sitt arv och sig själv. för det är ju lite svårt att byta arvsanlag. tyvärr. eller inte tyvärr, för det är ju det som är hela kärnan i universum. och ibland tänker man helt enkelt ett steg för långt. det är bättre att leva ett steg för långt.

Cancer som äter på mina nerver i höger lår.