drosophila

Jag vill inte kalla den pöbeln för det är ett ord jag förr eller senare fömodligen kommer få käka upp och med tanke på den förestående julmatsfrossan känner jag mig tillräckligt oralt utmanad redan. I alla fall. Jag utgår för det mesta ifrån att det som älskas och överkonsumeras av många många människor och således hamnar på allskönt topplistor egentligen är crap och att anledningen till att det konsumeras alls är för att något stort företag haft tillräckligt mycket pengar för att göra det oundvikligt tillgängligt. Det kan gälla böcker, skivor, filmer och kött. Jag tror att människor äter kött för att scanreklamen fått dem att tro att alla andra gör det och eftersom alla får för sig samma sak samtidigt så blir det ju på alla sätt och vis en sanning. För att göra ett långt inlägg lite kortare tänkte jag komma till poängen, jag har fått för mig det är ganska lämpligt att klämma in en sådan någonstans, en poäng alltså. En av alla dessa toppliste-produkter som jag på alla sätt och vis förkastat, utan att ens ta reda på vad det är för något, är Stieg Larssons romaner.  De flesta nutida kriminalromaner är ju faktiskt inte ens värda att läsa igenom baksidan på utan att tänka till en extra gång före. Precious seconds det dära alltså. MEN nu är jag, som åtminstone ett par gånger tidigare, överbevisad. Jag började igår läsa på första boken som heter "Män som hatar kvinnor" och den är så bra att det till och med känns tidsödande att sitta här eller att äta. Jag vill bara läsa och läsa. Vilken tur att jag KAN! För jag är ledig ledig ledig. Med undantag för att jag har en liten grisbebisuppsats som ska in snart. Men man ska använda julen till att vila upp sig och jag är övertygad om att rastlösheten som kommer infinna sig om ett par dagar kommer vara till stort hjälp i uppgiften att skapa de sista flosklerna att tillägga uppsatsen som det sista i:et på kakan eller grädden på pricken.