drosophila

jag trodde faktiskt att ingen skulle ta det så på allvar som man tydligen kan göra. när man har träffat människor nästan i sin egen ålder som har gått till läkaren och haft lite influensasymtom och ont i typ benet och fått veta att dom har en tumör i knät, vilket jag gjort denna höst, så blir man liksom berörd när man själv upplever liknande saker. som ont. någonstans. varsomhelst. det kan ju vara det. cancer. men det är ju inte det. för sannolikheten är ju extremt liten att man får det. men när man har anlag till cellförändringar som jag har. så blir man liksom lite sådär extra orolig ibland. utan att vara orolig alls egentligen. det är helt enkelt något man måste lära sig att leva med. sitt arv och sig själv. för det är ju lite svårt att byta arvsanlag. tyvärr. eller inte tyvärr, för det är ju det som är hela kärnan i universum. och ibland tänker man helt enkelt ett steg för långt. det är bättre att leva ett steg för långt.