drosophila

Jag förstår inte alla människor i min omgivning som lyckas läsa dubbelt, jobba extra, ha ett förhållande till pojkvän/flickvän och samtidigt vara engagerad till höger och vänster och höger igen i olika styrelsen och organisationer. Jag läser enkelt, har aldrig ens övervägt att jobba extra, tränar och sitter i blekingskas seniorskollegium. Min tid är ändå otillräcklig och min kropp och hjärna strejkar med jämna mellanrum. Igår tyckte jag så synd om Anna som behövde umgås med mig att jag nästan började gråta. Min kropp befann sig i ett obehagligt tillstånd och det kändes som att jag när som helst skulle trilla ihop och bli en liten våt fläck, alternativt ta livet av någon. Väl hemma i min ensamhet kollapsade jag och orkade inte resa mig på jättejättelänge. Jag antar att det är så det känns när man går in i väggen och blir utbränd. Fast tusen gånger värre. Alla omständigheter som kräver och saker man vill och måste göra men som aldrig blir av. Jag undrar hur det någonsin är möjligt att kombinera familj men sig själv. Att ständigt behöva kompromissa. Om sig själv, med sig själv med andra. Jag är inte avundsjuk, alls. På alla dessa människor som ägnar sitt liv åt att vara de upptagnaste människorna i världen.