drosophila

För varje gång jag loggar in på min blogg hittar jag fler och fler inlägg jag börjat på, inte hunnit slutförfatta och glömt bort sekunden efter att jag lämnat datorvärlden bakom mig. De har handlat om vilket vrak jag är och hur många veckor jag skulle vilja sova. De har handlat om att jag känner mig som ett instrument i olika mäns process att hantera sin och exets relation utan att bryta ihop. Någonstans på vägen förlorar jag ordet och ger upp försöket att förmedla mig själv till omvärlden. Nu sitter jag hemma vid gamla köksbordet, igår köpte vi ett nytt, och äter mackor. Har redan hunnit med en tur till Lund, Kvinnorkliniken ville kolla in mullan. Tidigare cellförändringar gjorde dem intresserade. Tänk att lite cellförändringar är vad som ska till för att få en man intresserad av ens inre. Ja, ni läste rätt. Jag kan inte låta bli att se manliga gynekologer som något perversa vilket gjorde besöket högst oangenämt. Men resultatet av besöket blev att han inte kunde se några större förändringar vilket gjorde att jag slapp "operation" som han kallade det, dvs. någon slags avlägsnande av någon slags del av mig, vilken kan jag inte riktigt specificera.