drosophila

but fitness sure does. De två senaste dagarnas löpning i strålande solsken, löpning som inte avtar förrän muskulaturen inte längre bär, har fått mig att sakna tiden då livet var lite lättare att orka med. Mina två sista år som student hade jag ork att träna 4-5 gånger i veckan (dessförinnan var det mest alkoholtoleransen som övades på). Det fanns aldrig någonting som hette "att inte orka" och som reserv fanns det inte heller någonting som hette "att inte fräscha till sig och orka lite senare om det var så att träningen inte riktigt hamnade rätt i hur jag planerat min dag". Nu för tiden, som hårt arbetande legitimerad yrkesutövare är energi något som ofta befinner sig på minuskontot. Redan på bussen hem känns det som att någon gett mig en injektion stesolid och hemma är sängen mitt knark. Emma är nästan den enda antidoten. När hon kommer hem från jobbet och frågar om vi ska springa till havet och bada går det faktiskt inte att säga nej. Musklerna får improvisera lagrad energi. Annars. Har har inte styrketränat på flera månader trots att det var den största kicken innan. Jag vet inte om några nyårslöften eller "nyveckanyatag-löften" kan råda bot på det. Men jag saknar min kondition, det gör jag.