drosophila

så vacker en kvällspromenad i december. ingenstans är ensamt och kallt, mörkret är bara en annan dimension av ljuset. 

arbetaren, husmodern, söndagsflanören och sällskapsknarkaren. 

på grund av gräsänksskapet så ägnar jag de kommande två veckorna åt urbanisering istället för min senaste lantlivslivsstil. staden känns mig bekant och bussen lika så men jag saknar redan jetplanet även om det så bara var sjutton timmar sedan jag senast gjorde sorti från det. som för att låta mig inspirerar av effektiviteten hos en rysk man på landsflykt till thebigA har jag ägnat eftermiddagen och kvällen åt vad man kan kalla entotalmassaolikasaker. tilläggas kan att jag vaknade klockan sex imorse och i ett komatöst tillstånd tillbringat de första ljufva åtta timmarna kanske inte så hårt arbetandes men ändock i arbete. 

amfetamin har aldrig varit min grej men just nu undrar jag om det inte är så att någon tagit sig friheten att bjuda mig på det utan att fråga. att få uret till att vara något annat än exakt 0414 skulle vara en lögn och att påstå att det är något annat än två timmar och en kvart tills jag ska gå upp och lämna landsbygden att försöka förvrida sanningen. jag skulle kunna försöka skylla sömnlösheten på ettlitetbarnsomsnarkarjävligthögtimittöra eller att minmageskrikerefternäringochvägrargesigförst.

martha wainwright sjunger mig till sömns, starka kvinnor får mitt hopp om livet att bibehållas. sist jag var på teater var för cirka ett år sedan då jag och modern såg marjane bakhtiaris fantastiska "kalla det va fan du vill" världens bästa present måste jag säga trots att det var jag som gav biljetterna till modern och detta land knappt tillåter en sådan komplimang till självet. bra presenttraditioner är något bevara, för en mindre ansträngd hjärna när födelsedagar närmar sig och en mer nöjd mottagare. idag har familjens kvinnokollektiv (alltså 66,6% av oss) njutit av frukten av årets födelsedagspresent, "jösses flickor -återkomsten". kvinnokampens och feminismens historia på 3,5 timmar. första akten: 20-70-tal. träffande gestaltning, problematisering som griper, den bättre bemedlade kvinnan skriver på fackligt uppror som ger hennes hushållerska bättre arbetstider trots att det innebär att hennes egen karriär blir lidande. barnafödande eller karriär? andra akten: 2000-talets kvinnorörelse i totalt kaos. feminism, queerteori, sexualitet, förvirring, komplicerade relationer, etnicitet, separatism eller gemensam kamp? destruktivitet och få tecken till en lösning, har olikheterna blivit en större förstörande kraft än vad likheterna är en bärande? jag vill att det ska finnas mer hopp om en jämställd gemensam framtid än så, jag vägrar låta destruktiviteten och hopplösheten gå segrande ur kampen. 

och jag känner mig in på bara huden begränsad i vad jag kan skriva om människor och jobb och sjukdomar och döden men jag blir förtvivlat glansig i ögonen när en frisk människa i 60årsåldern behöver dö i en äcklig jävla infektionsjävel. jag spottar på universum. 

all shattered but now they fit some how. i guess this is what they call to grow up. 

igår lyckades jag förse mig med min första parkeringsbot. det berodde dock inte på att jag gjort någon cool, nonchalant, uppenbar felparkering utan på att jag efter jobbet var ett passivt aggressivt mentalt vrak som vid inikten om att parkeringsautomaten närmast min snälla rättsligt korrekt parkerade bil inte var i funktion sköt betalningen på framtiden och gick hem för att lägga mig och sova. det kostade mig en nätt summa av 500 SEK. pengar som jag kunde köpt 8 flaskor vin eller 1000 tuggummin för. i alla fall 1990. mitt senaste karaktärsbyte var det från realist till lite mer åt det optimistiska hållet och jag väljer att se det som i samhället väl investerade pengar.

att satsa sin minneskapacitet på att komma ihåg ipoden och glömma mobiltelefonen hemma i köket. låta den bli en äggklocka på heltid. sitta på jobbet och sakna och veta att det med stor sannolikhet landat något fint i den som jag inte kan läsa.

valde jag att, istället för att fördjupa mina vänskapliga och släktbundna relationer till andra människor och förtära vad ljufva drycker en lördagkväll kan tänkas ha i sitt sköte, ägna mig åt vad som ska kallas för yrkesutövning. tilläggas kan att det är de första nattliga timmarna någonsin jag fått betalt för att existera om man bortser från det faktum att CSN-bidraget jag fått för att som student ägna mig åt nattlig praktik skulle kunna ses som betalning. MEN. i alla fall. en lördagsnatt på en akutvårdsavdelning vars stora uppgift i livet är att ta hand om befolkning som inte tillämpar varannanvatten-principen i sin alkoholhantering, alternativt tycker att jorden är en alldeles för plågsam plats att befinna sig på och med hjälp av vad som kan kallas för narkotika eller tabletter beslutat sig för att kasta in handduken och gå vidare, skulle kunna bjuda på ett lagom storartat kaos. Så dock ej i detta fall. jag uppskattar det faktum att jag för dubbel lön ägnade mig åt att dricka te och kaffe istället för vin, åt scones och äppelkaka istället för donaubullar och chips, slapp bakfylla och bakfylleångest. fick en ursäkt att trots avsaknad av sällskap ta bilen till land och rikedom och somna raklång på tvären över säng stor som ett helt hav utan att ens behöva flytta tre centimeter åt vänster. 

Tisdag.

stor lyx att få sova ut ordentligt dagen för hemresa. vanligtvis brukar det inte bli någon sömn alls och mycket av någon slags oro över att missa transport till flygplan, bussar och andra färdmedel. Vi behövde inte alls oroa oss över något sådant. Ostfrukost börjar likna obligatorium, jag har inga problem att anpassa mig till sådan lyx, snarare svårt att inte äta likamycketost hemma, för sanningen är ju att det kostar alldeles för mycket på dagskalorikontot för att man ska kunna gå runt kaloriekonomiskt om man börjar varje dag med åtta goda ostar och inte lika gott bröd men som äts upp lätt trots det. 

Måndag.

till skillnad från sedvanliga weekendresor där söndagen utgör finalen och hemresan valde uniformkollektivet att för en gång skull vända upp och ner på resan och stanna kvar när den nya veckan började. Istället för helgpuls plötslig måndagsrusning, istället för sena helgbuffér caféägare som tar måndagssovmorgon och låter bli att ha öppet.

Berlin är en perfekt blandning av modern misslyckad arkitektur, gamla sönderfallna byggnader, storslagna projekt, stora obebyggda ytor, gamla vackra bostadshus, moderna -tilltändernadesignade- hotell, kreativitet och mänskligt liv och rörelse.

Vi spenderade pengar på fantastiska kläder och åt sen middag till tonerna av en enerverande och evighetslång livekonsert. Vi trodde att vi skulle ut och dansa men kom fram till att det är socialt accepterat att vara en bangare, ibland. Så vi lät bli att dansa. För den här gången. 

Söndag

att sova tills man vaknar och är så pigg att man vill hoppa i sin säng. frukostbuffé, loppmarknad, solglasögon, promenad, street art, kaffe, funderingar kring tysk historia, fotosessions, söndagsmys i skenet av stearinljus, litteratur i all sin ära, pizza på nästanriktigitalienska. att somna innan tiden blivit till en helt ny dag. att känna att man inte en enda sekund gjort någontin som inte innebar ren njutning.

Lördag 0600. 

Efter att för nio månader sedan få ett brev som sade så här: 

till exempel är jag nöjd om jag efteråt faktiskt upplever att jag haft hjärnan med mig under alla långa timmar. På sistone har det ofta (ochjagvetattmanintefårklagapåsånt) haft olidligt lite att göra på jobbet vilket bara leder till att personalen blir kaotiskt pratsam och att de få saker man ändå har att göra glömt bort. Idag känner jag att det någonstans inuti mig bakom allt det kaotiskt tankspridda ändå finns en ganska kunnig person som klarar av sitt jobb när det väl behövs. Jag har dessutom fått LÄRA mig stora saker idag och det är ju nästan det bästa som finns.