drosophila

1. Att köra bil till jobbet är (tyvärr) väldigt tillfredsställande

jag blir lätt ovän med mina principer och får för mig att det är en bra idé att bryta mot dem. För alltid, för en endaste gång, när nöden kräver eller kanske endast i tanken. Eller för att lättja kan vara så jävla välbehövligt. Bara för att det var möjligt, inte alls för att det var nödvändigt eller praktiskt, fick jag och sweet cherry K för oss Copenhagen-by-car är ett alldeles ypperligt fredagsäventyr. Det är enklare med tåg, det går fortare med tåg, man kan dricka vin om man åker tåg. MEN. Världen ligger lite mer under ens fötter när man har en bil. Musiken och livet blir lite mer... storslaget. För att jag idag dödat minst ett regnskogsträd ska jag inte köpa några mer plastpåsar 2008. 

for the past few days. har hemmet varit ett annat. fritiden varit en annan. olik. av annat fylld. istället för en stad ett helt land, istället för ett tungt huvud ett lättat hjärta, istället för musik inteenssärskiltmycketförvirring. det är inte hjärnkirurgi, det är inte ens särskilt komplicerat men det är vad som gör människan till en något starkare kraft.  

om det nu inte var för att jag fortfarande lever med sviterna av gårdagens svävande berusning kanske inte mitt känsloliv hade varit så sprudlande, lättpåverkat. Men mina ögon är fuktiga, visst är dom. Lyckades precis hitta mogwai's (mogwai.co.uk) album "the hawk is howling" som släpps den 22 september. Inte för att jag kommer köpa det mindre för det. Men att få inleda en sensommarsöndag med en modern present till sig själv är nästan hurvackertsomhelst. 

but fitness sure does. De två senaste dagarnas löpning i strålande solsken, löpning som inte avtar förrän muskulaturen inte längre bär, har fått mig att sakna tiden då livet var lite lättare att orka med. Mina två sista år som student hade jag ork att träna 4-5 gånger i veckan (dessförinnan var det mest alkoholtoleransen som övades på). Det fanns aldrig någonting som hette "att inte orka" och som reserv fanns det inte heller någonting som hette "att inte fräscha till sig och orka lite senare om det var så att träningen inte riktigt hamnade rätt i hur jag planerat min dag". Nu för tiden, som hårt arbetande legitimerad yrkesutövare är energi något som ofta befinner sig på minuskontot. Redan på bussen hem känns det som att någon gett mig en injektion stesolid och hemma är sängen mitt knark. Emma är nästan den enda antidoten. När hon kommer hem från jobbet och frågar om vi ska springa till havet och bada går det faktiskt inte att säga nej. Musklerna får improvisera lagrad energi. Annars. Har har inte styrketränat på flera månader trots att det var den största kicken innan. Jag vet inte om några nyårslöften eller "nyveckanyatag-löften" kan råda bot på det. Men jag saknar min kondition, det gör jag. 

kan vara en så mycket större utmaning än vad man anar. Jag kör varannan helg varannan vatten och varannan helg inget vatten. Denna helgen blir det mycket vatten. Jag vill inte att det ska kännas som att jag sovit i en bergochdalbana hela natten när jag vaknar imorgon. Jag vill njuta av solen och ljuset (jag räknar med brittsommarkänslor nu när väderprognosen lovat det) jag vill vilja äta och köpa skor. Mitt skoförråd är alldeles förbrukat och alltsomoftast finns det ingenting att ha på fötterna utan ikväll som alla andra kvällar blev det mina gamla samvetsskor som är gjorda av nästan-wellpapp alldeles utgångna och trasiga och har sulor som inte skyddar dom stackars fötterna mot krossat glas utan snarare hjälper glaset in i foten. 

Inte för att jag på så många sätt, eller snarare inget sätt alls, reklamerat kvällens planerade uniforms-spelning på Debasers uteservering men nu tänkte jag i alla fall beklaga att den svenska sommaren valt att äta upp alla möjligheter att få den malmöitiska befolkningen att utomhuskonsumera öl i strilande regn. Klockan fem i eftermiddags våndades friisgatan över att behöva stå ensamma ute med fem lager kläder och spela skivor endast för egna öron. Klockan sex andades hela kollektivet ut efter ett samtal från gudrun på Debaser om att vi var välkomna över på öl men pengar och skivspelning kunder vi glömma. Nog för att musiken är ett kall men det finns gränser och det är faktiskt lika njutbart i ett hem som i en offentlig lokal. Nu gick vi dock miste om ett nytillskott i jordenruntreskassan (vi väljer att för tillfället unna oss ett ungt naivt sinne som inbillar sig en möjlighet att inom de närmsta åren spara alla pengar från spelningar så att vi kan göra en gemensam jordenruntresa, efter dj-mixerinköp och diverse uniformspåkostade fyllor har vi för tillfället runt 4000 kr i kassan så det kan nog ta ett tag men vi har hopp) men fick en chans att praktisera höstkänslor. Det blev soppa inte på en spik men nästan lika odyrt, kålrot och potaits och morötter och palsternacka. en husmor skulle vara stolt. det blev creme fraiche och rostade hasselnötter och persilja on top. en kulinarisk mästare från 2000-talet skulle vara stolt. Det blev leonard cohen och vilkenkulturkritikersomhelstskullevaranöjdmeddet. Nu tänker ni att det enda som saknas är levande ljus to make the romance complete och jo, det fanns levande ljus. Oktober har spridit sig och blivit tre månader istället för en. 

kom vardagen åter. finaste kusinen har firat sin 25 åriga födelsedag som få gjort tidigare. tårta en masse och släktkalas med 100% närvaro, när hände det senast? livet har varit som sju sorters kakor och en av de sorterna stod jag och modern för och bakade biscottis som kusin kan bjuda gäster i sin nya nästanegna lägenhet i finaste malmökvarter. tyvärr var min sociala kompetens tappad någonstans mellan osby och loshult så trots alla mina tidigare erfarenheter av att väderochvindprata gamla släktingar så fick jag inte många ord ur mig igår. stackars mormor. och inte ens bakfylla har jag att skylla på vilket jag haft alla dessa julaftnar då festen den tjugotredje knappt hunnit ta slut innan det fina firandet sätter igång klockan 11 om julaftonsmorgonen. 

har man en gång svikit de läsare man med mycket möda och mutor lyckats skrapa ihop är det väl bara att skylla sig själv nu när någon slags längtan efter att skriva lite igen återfinner sig och man står här ensam. det senaste halvårets sammanlagda datortid har jag redan lyckats komma upp i efter 3 veckor med mitt nya underverk, ibooken. shiny-white, kramvänlig och alldeles underbar. om det fanns någon vits alls att ta med den till jobbet, stolt visa upp som kollegorna kommer med sina små bebisar, skulle jag ha det. 

Vilken gröngöling jag är på området möhippa. Vad mycket lättare det vore att bestämma aktiviteter för dagen om huvudpersonen i fråga tyckte om att träna och röra på sig. Nu var det inte riktigt så, utan Darling Danny har emellanåt närmast börjat gråta av olycka när hon fått för sig att prova på en idrottsaktivietet. 
Det mest obligatoriska på en möhippa eller svensexa är själva överraskningsmomentet. Det lyckades vi med i alla fall, trots att F vägrade hålla sig hemma på lördagsförmiddagen utan envist flängde runt på stan med sin husband-to-be. Flera glas skumpa och en tågresa till Malmö senare landade vi på en överdådig picknickfilt fylld med pajer och sallad och bröd och matkladdar och frukt och ost och kex och brownies och vin och mer. Efter en närmast två timmar lång paltkoma orkade vi med mycket möda röra på oss för ett parti minigolf "Paren mot singlarna" eller "Dom som alltid för ligga mot dom som nästan aldrig får". Det var en hård match, mest på grund av att Kak och Maria visste vad det höll på med. Jag och F höll ihop i vår extrema otalang för minigolf.
F är fotogenique indeed. Fotostudio på Friisgatan 41. Många ombyten och många våta blickar och sexy poses senare har vi bilder till nästa års Playboykalender. Eller inte riktigt.
Fotbollkaffeölochvin. Maria som dagen innan pratat om hur gärna hon ville avsluta möhippan med svartklubb klockan 5 på morgonen somnar i soffan klockan fem på eftermiddagen.
Middag på Debaser i någonslagskyla. Burgartallrik som inte var som den skulle, alldeles för lite pommes i överflöd och aioli gjord på filmjölk istället för aioli som smakar himmelskt.
Kerstin och Emma och ännu mer vin och crisps och dans till ljudet små datorhögtalare. Jeriko och många undringar kring var Malmö singelmän egentligen håller hus. Uppenbarligen inte på samma tid och plats som vi. Någonsin. Debasers uteservering får bli det evigt säkra kortet i fortsättningen. Tur att vi alltid har varandra och Donau klockan 3 på natten.

Vi ÄR verkligen inte värda mer än grus i varken SKLs eller Vårdförbundets ögon. Jag har betalat min fackavgift i tre månader. Det var de tre sista. Hellre syndikalisterna än VÅRTförbundet.  

och så fantastiskt mycket jag inte vill jobba idag. Min smekmånad med mava är över och tiden har kommit då jag inte längre tycker att det är pure fun på jobbet. De första månaderna på mitt 40 år långa arbetsliv hade jag roligare på jobbet än på fritiden, kände mig snyggare och bättre bekräftad i vita sjukhuskläder än mina egna kläder. Men till slut tröttnar man på att inte längre hinna med sig själv (jag har herregud inte tränat på flera veckor med undantag för en och annan löprunda) ta hand om sin ekonomi, surfa (när uppdaterade jag min blogg senast egentligen?) eller laga mat (jag har börjat ägna mig åt frymatsutvärdering). Det enda jag har börjat ägna mig mer frekvent åt på sista tiden är att läsa böcker och det blir i genomsnitt ett par i veckan. Stieg Larsson-trilogin är lagd till handlingarna och jag kan koden till mitt bibliotekskort nu. Så är det. 

och så fantastiskt mycket jag inte vill jobba idag. Min smekmånad med mava är över och tiden har kommit då jag inte längre tycker att det är pure fun på jobbet. De första månaderna på mitt 40 år långa arbetsliv hade jag roligare på jobbet än på fritiden, kände mig snyggare och bättre bekräftad i vita sjukhuskläder än mina egna kläder. Men till slut tröttnar man på att inte längre hinna med sig själv (jag har herregud inte tränat på flera veckor med undantag för en och annan löprunda) ta hand om sin ekonomi, surfa (när uppdaterade jag min blogg senast egentligen?) eller laga mat (jag har börjat ägna mig åt frymatsutvärdering). Det enda jag har börjat ägna mig mer frekvent åt på sista tiden är att läsa böcker och det blir i genomsnitt ett par i veckan. Stieg Larsson-trilogin är lagd till handlingarna och jag kan koden till mitt bibliotekskort nu. Så är det. 

att bloggandet skulle bli en ickeexisterande del av mitt liv bara sådär. Det här är första gången på hela veckan som jag har min dator påslagen. Jag skojar inte, jag har blivit en tant och jag är ganska nöjd med det. Att leva på SYdvenskan till frukost och frisk luft i håret på morgonpromenaden istället för att leva på mejlspamet och tröga siduppladdningar. Jag läser böcker, gärna två samtidigt. En godnattsaga och ett bussfördriv. Allt som känns meningsfullt.
Jag börjar känna mig som en riktig sjuksköterska. På sätt och vis. För jag vet att så inte riktigt är fallet än. Idag fick jag lära mig att defibrillera vid hjärtstopp. Jag fick lära mig att administrera adrenalin och andra läkemedel intravenöst i samband med defibrilleringen. Jag fick veta att sjuksköterskor har bättre koll på hjärtlungräddning än vad läkare har. Att det är vi mer är dem som ska bestämma. Det är läskigt. Jag tycker inte att min lön täcker för det. På måndag börjar strejken, kaoset. Det ännu större kaoset än det redan rådande. Men för att fira att jag ska jobba hela helgen är det fest på Friisgatan imorgon!

Det där arbetslivet. Förra veckan sa P till mig "fan, du dominerar ju på avdelningen!, det går ju hur bra som helst. " Det är precis vad jag vill höra så här i början. Att jag inte är en smärre katastrof som borde stoppas undan på en gammal dammig vårdavdelning för 95åringar. 

I övrigt: Min dator är på inte ens varje dag och vid fall av aktvitet framför skärmen så varar denna i max en halvtimme. Jag försöker hänga med i litteratursvängen istället. Bilda mig. Jobba ihop pengar och så, det viktigaste av allt. BEACH '08. Det har börjat på riktigt nu, arbetet. Igår promenad och joggingtur, idag cykeln till jobbet och ingen födelsedagstårta  till eftermiddagskaffet. Det känns som en bra början.   

Mitt franska ordförråd är inte ett ord rikare än innan jag åkte till Paris men jag älskar det typiskt franska desto mer. Äventyret började med sjukdom och hagel men slutade i solsken och crepes med choklad. Jag har ärligt talat aldrig ätit så mycket god mat under en och samma helg. Pizza och croissanter, laxpasta och sushi, bananasplit och chokladtårta. Jag har sällan sett så mycket vackert. Vårt hotell var litet och pittoreskt och hissen rymde knappt en resväska. Frukosten var mer öststat än kontinental. 30minuters kokta ägg, yoghurt som aldrig varit i närheten av en ko, extra vitt bröd. Bara sylt att lägga på det vita brödet. Jag har köpt cericerosa skor och en lilla svart klänning, inte lika fin som de coco brukade bära men ändå en liten tidlös svart.

And this is Paris from my point of view.



Louvren




Notre dame. techno.




Utsikt från Musee D'Orsay




Mars winterstyle.
 



O holy heart




Where it allt ends.

Idag trillade det in en inte helt klassisk genomsnittlig bröstsmärta men ändå en bröstsmärta. En klassisk bröstsmärta har inte längre ont i bröstet när de kommer in på avdelningen, det tas hjärtenzymer x 3 på dem vilka är utan anmärkning sen görs det möjligtvis ett anstränings-EKG och de skrivs hem med något slags läkemedel vid behov. Den här mannen hade fortfarande ont när han kom fram och det strålade bak mot ryggen. Det visade sig på röntgen att det onda var en aortadissektion, det vill säga en spricka i kroppspulsådern som sträckte sig ända upp i halskärlen. Om en sån spricka öppnar sig genom alla kärlens lager rinner allt blodet ut i kroppens hålrum och man dör. Det enda som kan rädda livet på en sådan patient är akut operation. Man tar med sig defibrillatorn, övervaket, akutväskan och patienten såklart och rusar iväg. Har man turen på sin sida har patienten inte käkat blodförtunnande läkemedel de närmsta dagarna Har man otur, som i det här fallet, så har patienten ätit väldigt mycket sådant. Då vet jag faktiskt inte om det finns någon direkt bra lösning. Operationen innebär att man täcker in hela det spruckna kärlet i ett gore-texliknande material så att blodet håller sig på plats. Ganska coolt måste jag säga, att ha en regnjacka inuti sig.  

Det är inte så stor skillnad på dagarna. För första gången befinner jag mig i ett opyntat påskhem, eller rättare sagt, inget påskhem alls. Inte för att mitt barndomshem någonsin varit belamrat med obehagliga påskkärringar och tramssöta kycklingar, och lillebror har dessutom gått och blivit allergisk mot påskriset. Men ändå, lite mer påskstämning än så här brukar vara regel. På jobbet svullas det dock som alltid förr, jag förstår inte hur sjukvårdspersonal lyckas skaffa sig ett sånt obotligt sockerberoende. Igår var det butterkaka och kanelbullar och det var ju ändå långfredagen då man mest förväntas lida och inte njuta alls. 117kilospatienten bjöd på massor av choklad för att han dagen innan snyltat till sig en personalgodis. Dom göder oss. Hoppas alla mina patienter ska på röntgen idag så det blir springa av. Antagligen blir det precis på andra hållet; inga patienter alls eftersom folket sitter hemma och paltkomar sig för att söka sjukvård först måndag kväll när det är dags att gå till jobbet igen nästa dag. Människans psykologi är väldigt enkel.