drosophila

ankomst i vilande huvudstadspuls. endast jag, Em, K samt halva den berlinska polismaffian var vakna. Att anlända är speciellt, att vara mitt i någonting stort och välkomnande, i berlinfallet intesärskiltfrämmande. tunnelbaneåkande är nästan min favoritsysselsättning bland färdalternativen ger mig särskilda storstadskärlekskänslor som är svåra att beskriva. att hitta frukost klockan nio utan att behöva besöka ett typiskt tyskt bäckerei visade sig vara omöjligt utan att riskera att blodsockret försvann iväg någonstans åt kontinenten till så vi föll för solen på uteserveringen utanför ett sådant bäckerei och åt vår välkomstfrukost. 

Lördag 1200.

malmölivet fast någon helt annanstans. det är så det enklast beskrivs. fikor, promenader, loppmarknader. jag fann mig en alldeles sjukt fin ullkappa efter bara en liten stund och efter det visste jag att jag skulle komma hem nöjd. kunde slappna av och tänka att resten av alla saker jag kom att köpa bara var en extra bonus. K hittade en jacka som var så mycket hon det bara kunde bli. Så vackert att hitta sitt hela jag representerat i ett enda klädesplagg. Och med det menat inte att K säger lika lite som en jacka utan att jackan talade lika mycket som hon. 

sol och uteservering. 

Lördag 1800.   

att få sova i en varm och härlig säng bredvid Em är den bästa för-förfesten som finns. Därefter kommer rumstempererad rom&cola en masse. Indisk mat fast att man fortfarande är mätt sedan lunchen något av de större i-landsproblemen. Tysk-indiska-romcocktails är lika obligatoriska i berlin som att prata låtsastyska med varandra. Annars utvecklas man aldrig. För att väga upp de dåliga kulturpoängen en indisk restaurang för med sig gick vi vidare till technobaren och utbytte nattplaner med två tyskar som inte visste vad de ville rekommendera för återstoden av den eviga lördagsfesten.

Söndag 2400.

Precis som det finns vissa stora byggnader som kan KÄNNAS obligatoriska att besöka finns det även vissa nattklubbar som känns obligatoriska. Berghain ligger i ett gammalt elverk i ingenstans nära ostbahnhof. Berghain har öppet i över 24timmar i sträck. Man måste knarka för att ha roligt där. Man får inte ta med sig sin kamera in utan måste lämna in den i garderoben. Helt klart är dom rädda att man ska ta foton på människor som konsumerar något som gör världen mycket större och vackrare än vad alkohol någonsin kan göra. Det finns rykten om att Berghain bjuder på kiss och bajssex om man är man och homosexuell. Ryktet är efter helgen fortfarande obekräftat. 

På vägen hem. Fick jag tigga till mig en läsk eftersom min bank var tömd. HIndrade ingen Em från att köpa en pretzel. VIld diskussion om kornsaltets vara eller icke vara. Ingen vann. 

Att somna klockan sex på morgonen fylld av världens godaste tyska chokladkex är så mycket livskvalitet att en roman i ämnet knappt vore nog.