drosophila

Färden hit. Jag har aldrig kört så bra bil som nu, trots att darling blev alarmerad vid ett tillfälle eller så. Jag blir också alarmerad som passagerare ibland men väljer att inte säga någonting, "jag säger ingenting". Vägen efter den ryska gränsen kändes som ett välkomnande till Sovjet, även om jag antar att vägen faktiskt var ännu sämre på den tiden. Trots tvåfiligt körs det femfiligt. Man vet heller inte bakom vilken krök det kommer dyka upp en polis och be att få se passet. Vi hade dock tur, det 45minuter långa stoppet vid gränskontrollen blev vårt enda. 

Alla husen är pompösa som stora marsipanbakelser, bedårande som skira sidentyger, imponerande som beethovens symfomier eller trasiga som olycklig kärlek. Och så finns det nybebyggelse som liknar Dubai. Den tänker jag inte ens tilldela ett eget adjektiv. 

Det är sol och hav och glass och förhoppningsvis ingen hepatit A på det. ingen A heller för han har åkt till datjan och lämnat mig och mammi i stan för egna äventyr. Imorgon ska jag fixa en kamerasladd och sen ska det bli förmedling av känslor på riktigt.  

Jag läser skyltar och lappar så att det snurrar. som fan i min skalle. På ryska är N ett I och P ett R och B ett V och 3 ett Z. Och det är tillräckligt där för att det ska bli en stenhård nöt jag inte riktigt bör fundera på att knäcka just nu. Just nu borde jag vila min själ och mitt hjärta för att imorgon bitti väcka liv i husets tonåring och släpa med honom för att köpa biljetter till svansjön. Jag har aldrig varit på balett innan och det finns nog inget bättre ställe än St. Petersburg att förlora den dansande oskulden i.

nu.ska.jag.sova.