drosophila

Det är något visst med lugnet som infinner sig inom mig när jag kommer hem och helt kan koppla av tvångslivet ett slag. Bara tänka på allt roligt fint som är planerat i helgen och allt roligt fint som kommer hända utan att det planerats. Det som brukar bli det finaste av allt. Jag försöker dessutom peppa på en söndag ifred från helvetesgapet som gästar mig stundtals, och de enklaste medicinen mot det är folkölslördag alternativt sofflördag. Jag skulle kunna tänka mig vilket som. Ikväll är det dock inte återhållsamhet som gäller, Ellen Allien, allas vår elektroprinsessa gästar inkonst och tvingar mig till ytterligare ett brott mot principen "aldrigmerinkonst". I know she's worth it. Möjligtvis att jag och Em börjar fila lite på vad som kommer bli tidernas tjusigaste badrum. Jag vet att ni kommer bli avis. Och jag vet att ni är avis på att jag kan bestämma mig för att gå och träna om en liten stund utan att för den sakens skulel behöva bestämma mig för att utsätta mig för jordensundergångsvädret som råder utanför.  

Av Blekingska nationen. Jag fattar ingenting. Dom som var där fattade verkligen ingenting. Vi provade alla metoder för att få dem att älska oss. Dom älskade inte oss, "spela något alla känner igen, snälla, snälla. Gå hem och lyssna på P3. Mitt enda råd tyvärr.

Sedan jag flydde den akademiska småstadsidyllen (trots Lunds inte alls särskilt pyttelilla storlek är den full av storstadsidyll ändå) för den lite hektiska storstaden har jag inte annat än älskatälskat det. Jag älskarälskar det fortfarande men har de senaste dagarna inte kunnat låta bli att sakna det lilla. Kanske är jag mest nostalgisk. Att hänga med Ullis i Uppsala har påmint mig om de skitfina åren då alla jag överhuvudtaget kände bodde i samma kvarter och man sågs jämtjämt. Så himla fint det var. Jag förstår att många människor fastnar i studentvärlden alldeles för länge. Skönt att veta att det inte finns något kvar av det där i Lund. Korridoren är splittrad, Blekingska likaså. Ändå skulle jag betala mycket för en onsdagkväll på B500 tillsammans med finafina korridorare.

Helgerna blir mer och mer fantastiska tidszoner i verklighetsflykt. Vardagarna blir mer och mer fyllda av obehagliga och behagliga tvång. Alltallt är ett tvång. Fredag-lördag-söndag tillåter jag mig att leva precis som jag vill och jag låter det kosta mig precis det som krävs. Förra helgen bestod det ljufva i teater och fest med fint folk. I fredags flög jag till Uppsala för att glömma mig själv för ett tag och låtsas att Uppsala och Ullis är min borg. Det började i stor dramatik, åtminstone inuti mig. På bussen på väg till Sturup fick jag för mig att läsa det finstilta på mitt boardingkort (jag till hör den übermoderna yuppiegenerationen som lärt sig checka in via internet) och insåg att jag enligt dem borde ha skrivit ut fler bokningsbevis är jag gjort. Dramaqueen som jag är föreställde jag mig att jag inte ens skulle komma iväg utan fastna i Skåne och därmed slarva bort tusenlappen jag lagt på flygskapet. Men sastanten var snäll och det var inga problem. Säkerhetskontrollanterna fick för sig att jag skulle spränga planet i luften med hjälp av lite hårgele vilket innebar att jag fick panikchecka in världensminstaväska så att jag skulle slippa slänga den, fattig student är man ju faktiskt.
Man får inte ha telefonen påslagen på flyget, det vet alla, även jag och jag är väldigt lydig. Men inte särskilt smart. Sedan jag bytte telefon, eftersom den andra försvann en blöt natt, har jag inte brytt mig om att byta pin-kod. Alltså. I samma sekund som jag slog av den så insåg jag att jag inte skulle kunna sätta på den igen förrän jag fick tag på Emma senare på kvällen. Jag kan inga nummer till vänner i huvudet och jag har inga nummer nerskrivna. På Uppsala centralstation försökte jag ringa från en mynttelefon (det ni, inte så 2000-tals-yuppie-era) till både karin och 118 118, 118118 funkade inte och inte karin heller eftersom jag såklart slog en siffra fel. Jag försöka skaffa mig internettid för att snoka på eniro men automathelfvetet var broken så jag gav upp. Tänkte, att är man på semester så får det kosta. Jag köpte mig ett nytt comviqnummer och pengar att ringa för. En förlustaffär kan man säga men jag fick i alla fall tag på Anders och Ullis nummer. Thank God.
Resten av helgen bestod av mat och vin och fint hångel och fett/sockerintoxikation, promenader land och rike runt och en massa fina samtal. Alla älskade vänner. I love to to death.

Nu är jag slagen tillbaks till en vardag jag inte vet hur jag ska hantera riktigt. Praktik och jobbframtid, och uppsatsframtid och alltsommanjuharmedsigibagagetsedantidigareochtänkerpåibland. Fan. Nu ska jag lägga mig och sova, eller I hope so. Inatt sov jag i 3,5timmar i eftermiddags i 3 så jag vet inte riktigt på vilken nivå min trötthet befinner sig och hur mycket jag bara vill fly vakenheten.

Jag och Em har bestämt oss för badrumsommålning but Im not telling you what its going to look like.

Men tröttheten griper mig och alla måsten får gå före min lust att blogga. Och ofta har jag tyvärr inte ens lust även om det är väldigt trevligt varje gång jag sätter mig för att finna ord för alla fenomen i mitt liv.
Helgen som gått (det var ju visserligen mångamångatimmmar sedan den tog slut) har varit en fantastiskt bra helg så jag verkligen undrar om det är rättvist att man får ha det så bra. Fredagen innebar visserligen katastrofkb men vi spelade åtminstone skivor själva och slapp försöka dansa till den på inga sätt bra musiken ute på stora. Dom gräver sin egen grav. Men tonåringar kommer det alltid finnas.
I lördags var det dags att fira moderns födelsedag ytterligare en gång en månad i efterhand. Jag bjöd på brunch bestående av bruschettas och blueberrypancakes med fruktsallad och glass i mitt hem. Vi hängde på stan och konsthallen och jag försökte hitta ett par tights jag kunde ha på mig till den himmelens korta klänningen jag hade på mig eftersom jag direkt efter födelsedagshänget skulle på inflyttningsfest. Jag hittade inga tights och fick nöja mig med de nylonstrumpor jag redan ägde. Kanske var det därför jag hittade en man senare, vad vet jag. Efter himmelskt god mat på Siciliana var det dags för huvudsyftet med dagen, teaterföreställningen "Kalla det vad afn du vill". Jag ska erkänna att jag hade sådär höga förhoppningar. MEN, den visade sig vara superfantastiskt rolig och underhållande. Jag har aldrig skrattat så mycket koncentrerat på tvåochenhalvtimme. Jag skulle kunnat dö lycklig då. 
Söndagen bjöd oss på en promenad till IKEA men tyvärr ingen IKEA-mjukglass som jag hade hoppats på eftersom IKEA I Malmö ligger lite efter IKEA Älmhult och inte har strössel. Då vill inte jag ha. 

Helgen som kommer blir förmodligen lika fin. Då unnar jag mig att lägga jättemycket pengar på ett mijlöombyte och transporterar mig på ett tyvärr väldigt omiljövänligt sätt till Uppsala för att hälsa på världsfina Gullis. 

Jag lovar att det finns svarta moln i mitt liv också, till exempel mormor på sjukhus, övertygelse om egen sjukdom och allmän påverkan av regn och ganskakrasslig sambo.