Så jävla svennigt alltså
Det där med mellandagsrea, och så jävla konsumtionskaotiskt missbruk att hysteriskt börja handla ännu mer grejer efter allt man måste ha inför julen. MEN. ilikeit, kan inte säga annat och eftersom jag inte köpte fler än fyra julklappar till tre personer i år (inte på grund av snålhet, jag tjänar ju feta lönen snart ju) så kände jag att jag rent världspolitiskt hade rätt att göra av med några tusenlappar idag. Och my God var jag går på handlarnas plan för att få mig i fällan. Av de saker jag ansåg mig helt nödvändig att äga var det ta mig tusan få som var på REA, resten bara fanns där, infrontofme och jag kunde inte säga nej. Nu är jag svarta pumps, blå blus, röd väska, svart väst, svart tröja med vit mönster rikare. Dessutom finafina träningskläder som är julklapp från modern. Which means att jag inte på riktigt är dess konsumtionshora. Sambon har köpt vårt nyårsbubbel redan, i vår familj vet vi vad som ska prioriteras. Även en dvd har införskaffats. Om någon vet hur man ska få sin gamla hederliga vhs att acceptera den nya familjemedlemmen var vänlig hör av dig snarast, jag förväntar mig tidernas största gräl.
Ibland har den breda massan rätt
Jag vill inte kalla den pöbeln för det är ett ord jag förr eller senare fömodligen kommer få käka upp och med tanke på den förestående julmatsfrossan känner jag mig tillräckligt oralt utmanad redan. I alla fall. Jag utgår för det mesta ifrån att det som älskas och överkonsumeras av många många människor och således hamnar på allskönt topplistor egentligen är crap och att anledningen till att det konsumeras alls är för att något stort företag haft tillräckligt mycket pengar för att göra det oundvikligt tillgängligt. Det kan gälla böcker, skivor, filmer och kött. Jag tror att människor äter kött för att scanreklamen fått dem att tro att alla andra gör det och eftersom alla får för sig samma sak samtidigt så blir det ju på alla sätt och vis en sanning. För att göra ett långt inlägg lite kortare tänkte jag komma till poängen, jag har fått för mig det är ganska lämpligt att klämma in en sådan någonstans, en poäng alltså. En av alla dessa toppliste-produkter som jag på alla sätt och vis förkastat, utan att ens ta reda på vad det är för något, är Stieg Larssons romaner. De flesta nutida kriminalromaner är ju faktiskt inte ens värda att läsa igenom baksidan på utan att tänka till en extra gång före. Precious seconds det dära alltså. MEN nu är jag, som åtminstone ett par gånger tidigare, överbevisad. Jag började igår läsa på första boken som heter "Män som hatar kvinnor" och den är så bra att det till och med känns tidsödande att sitta här eller att äta. Jag vill bara läsa och läsa. Vilken tur att jag KAN! För jag är ledig ledig ledig. Med undantag för att jag har en liten grisbebisuppsats som ska in snart. Men man ska använda julen till att vila upp sig och jag är övertygad om att rastlösheten som kommer infinna sig om ett par dagar kommer vara till stort hjälp i uppgiften att skapa de sista flosklerna att tillägga uppsatsen som det sista i:et på kakan eller grädden på pricken.
Final!
Idag är förhoppningsvis och förmodligen sista dagen jag och Anna kommer behöva ses för att uppsatsarbeta. Inte för att vi tycker det är jobbigt att träffas, men för att det är så himla frustrerande att behöva bry sig om uppsatsen mer. Snart har vi flosklat så att det står oss upp i halsen och all ytterligare text som tillkommer känns helt oviktig. När jag läser uppsatsen tycker jag att det känns som att läsa "bästauppsatsen", haha. Jag är helt övertygad om att alla som läser den kommer häpna över våra forskningsresultat. Eller inte. Men ändå, fint. Idag ska jag träffa min chef för första gången som min chef, sist var hon en eventuell chef. Idag när jag går in på MAVA kommer jag veta att det är min framtida arbetsplats.
Jag har fått jobb!
Redan för en vecka sedan blev jag på en och samma dag erbjuden två stycken vikariat på olika avdelningar på Akutkliniken i Lund. Eftersom jag hoppades lite att KAVA som jag varit på i sommar också skulle erbjuda mig det lät jag bli att tacka ja till något av dem. KAVA ville ha mig men hade inte plats för mig, tyvärr. Fast jag börjar bli rätt nöjd med att inte behöva konfronteras med så mycket bajs och kräks varje dag som man måste där. Min arbetsplats från och med den 1 februari är MAVA, en medicinsk akutvårdsavdelning på USiL som jag redan praktiserat på. Jag är så himla nöjd. Det är så himla verkligt nu.
The day after the act
Julfesten uppfyllde alla kriterier som krävs för att kalla uniform-kollektivet legitimerade festfixare. Frustration och ilska över alla uteblivna, riktig julgran, stress, överambition, lots and lots of food, skitkonstiga glöggdrinkar, jväligt mycket vinspill på golvet, såinihelvetesfint pepparkakshus, fina människor and so on. och så utgång såklart, tills man drunknar i sin egen svett och känner sig nöjd över att på en gång ha lyckats dansa bort julfestmaten från sin midja. Det är bara så himla fint med fest. och dagen efter. med rester och alldeles speciella vänner. Men jag känner att jag aldrig mer vill diska i hela mitt liv. Det är fan det enda som gjorts idag.
The day of the big christmas-act.
Jag laddar i hålan. En paus från uppsatsskrivande och en möjlighet att hämta hem finfina kuddöverdrag till soffan för att göra hemmet ännu mer en prick över ett i. Moderns fantastiskt rödbetssallad existerar för tillfället i en masse och ska förgylla vårt redan dignande julbord. Om en vecka är jag och Anna förhoppningsvis almost ready for exam. Det börjar kännas så fantastiskt nära nu. Den 18 januari är jag N.U.R.S.E for real. Det är inte riktigt klokt. JAG?!
I hate you so much right now
Mansslem. They still exist. I samma version som för trefyra år sedan. Tur att min självbild vuxit. Blivit en helt annan. Långt mer medveten. Fortfarande slåss jag. Men känslan leder mig. Bort från allt det ingen kvinna borde behöva uppleva. Ingen.
Den långa veckan.
Soon to be over. Jag sitter ensam i mitt kök och undrar lite hur sambon lyckades smyga iväg imorse helt obemärkt. Och jag undrar vad som fick henne att hoppa fantastiskgrötfrukost och ta med sig mackor till jobbet istället. It just dont makes any sense. Sista uppsatsdagen för den här gången. Lördag-söndag-vila. Klassittning, sista natten med gänget. Ett gäng som precis hunnit lära känna varandra. The end is the beginning och snart är några av oss kollegor på någon sjukhusvärdering. Andra kommer jag aldrig mer träffa efter den 18 januari. Jag tror inte att jag insåg, för snart tre år sedan när jag började den här utbildningen, att det skulle komma en dag då jag inte längre skulle tituleras student. På något sätt har den titeln kännts evig och konstant. Men ack, vad jag har bedragit mig. Snart börjar det långa äventyr som kallas arbetslivet. Shitman
Som ett svar på mitt senaste inlägg
jag trodde faktiskt att ingen skulle ta det så på allvar som man tydligen kan göra. när man har träffat människor nästan i sin egen ålder som har gått till läkaren och haft lite influensasymtom och ont i typ benet och fått veta att dom har en tumör i knät, vilket jag gjort denna höst, så blir man liksom berörd när man själv upplever liknande saker. som ont. någonstans. varsomhelst. det kan ju vara det. cancer. men det är ju inte det. för sannolikheten är ju extremt liten att man får det. men när man har anlag till cellförändringar som jag har. så blir man liksom lite sådär extra orolig ibland. utan att vara orolig alls egentligen. det är helt enkelt något man måste lära sig att leva med. sitt arv och sig själv. för det är ju lite svårt att byta arvsanlag. tyvärr. eller inte tyvärr, för det är ju det som är hela kärnan i universum. och ibland tänker man helt enkelt ett steg för långt. det är bättre att leva ett steg för långt.
Dagens sjukdom:
Cancer som äter på mina nerver i höger lår.
en eftermiddag på hemmaplan
uppsatsen plågar anna och mig och vi förnekar emellanåt dess blotta existens. snickaren är hemma hos oss på friisgatan i eftermiddag och tvingar mig och anna till en konstpaus. vi ska låta materialet tala till oss men det är fan så svårt att ta sig tid. mitt huvud är fyllt av dagdrömmar om vackra pojkar och fantasier om framtiden. som alltid finns en liten törn av hopplöshet fastetsad i mig. tankarna om allt det jobbiga i livet, att älskade människor inte mår bra, att älskade människor förtjänar så mycket mer. men det är så mycket enklare att låta bli att tänka på det jag inte kan påverka. bekräftelseknarkaren i mig ser fram emot kvällen på inkonst, uniform underhåller före och efter konserten med stereo total, men dagdrömmaren i mig skulle hellre ligga under täcker tills imorgon bitti och fantisera om allt som kunde vara.
Jag behöver inte tala själv denna dag.
Det har love redan gjort
så här kul har vi haft ikväll. och bara 200 kronor fattigare är matkontot. Hur fantastiska är vi egentligen? Tvätt har det blivit till på köper och för första gången någonsin har jag strukit ett klädesplagg utan att på något sätt ha för ambition att ta det på mig direkt efteråt utan endast för att direkt efteråt hänga in kläderna i garderoben. Kanska det att göra med att 24-årsdagen står för dörren inom kort och jag känner för att tjuvstarta lite på ålderssysselsättningarna redan nu.
Förutom att ägna mig åt matlagning en masse spills min tid mest med denna sjukt spännande bok:
Shantaram. Det är faktiskt på heder och samvete helt omöjligt att sluta läsa. Jag är till och med sugen på att ta med den på bussen imorgon bitti men jag inser hur illa min rygg kommer tycka om mig om så skulle ske. I like my back och vill att den ska tycka om mig.
Och söndagen försvann
Spårlöst. Jag har sällan mått så dåligt som denna dag, jag har sällan ifrågasatt mig själv och mitt liv som jag gjort den senaste tiden. Kan det vara meningen att man frivilligt ska utsätta sig för det här? Mat som vägrar stanna kvar, ett huvud med pulsationer jag aldrig känt förr. Det är fan inte meningen att det ska vara såhär. Och det är bara jag som kan göra något åt det. Det är det värsta. För det är ju så roligt.
Hur fint det är med jul i november
och hur fint att november känns som oktober. Imonavisit. i Lillstaden, det var längesen sist och det är vackert att vara tillbaks, faktiskt, familj är ju fint oavsett vilken del av landet den befinner sig i och hur mycket puls det finns i övrigt. Norra skåne varar alldeles lagom länge för att gröten ska vara uppäten när man är på sistasidan. Inget onödigt tidsfördriv här inte.
Idag har det varit julmarknad för hela halva eftermiddagsslanten. Hässleholmsgården och jag sänkte medelåldern min gud. Jag insförskaffade på moderns alldeles sjukt generösa konto ett par underbart turkosa raggsockar, en ljuslykta som var ett gammalt runt rivjärn (?! något generation 80-tal aldrig tidigare ens skådat i verkligheten utan endast i tittskåp över svunnen tid) med glitter och grejer. Ljuset lägger man i en liten mandelmusselform och ställer i mitten. Kreatitivtet år 2007 och hon som gjort den var i 50-årsålders och älskade mig för att jag ville ha den. Alla medelålders har inte som livsuppgift att vara sura på ungdomen och tränga sig före den i konsumkassan, tack för det. I matladan smakade vi oss runt alla stånden, alla sylter och bröd och ostar och marmelader och mustar och godis. Nästan som en komplett måltid när vi kommit runt hela. Allt var såklart fantastiskt gott och självklart vill man äga allt, inte minst för den fina förpackningens skull och för att det känns så G.E.N.U.I.N.T med närproducerat. Men resultatet blev gott. Bröd och bröd igen och sylt och naturgodis och marsipangodis och säkert något min hjärna förglömt i all julyran. Hursomhelst. Julen kommer alldeles för tidigt varenda år nu för tiden och jag har i alla fall lyckats hålla mig till nu men i helgen blir det lussebullar och kanske lite glögg och sen är det bara att göra det bästa av situationen och skapa sin egen julstämning milsvidder från den i köpcentret.
Snälla människor, visst finns dom
Och en av Malmös alla snälla människor har lämnat in min fina röda plånbok till polisen-Mr. Som ett brev på posten och det är inte själva den materiella vinsten med att få den tillbaks, då ingenting i den är särskilt användbart längre, som är grejen utan att den finns i mitt liv. Att det finns hopp. Om människor och deras godhet. Däremot fortsätter storstadsmänniskan vara en skitidiot som inte fattar hur mycket bättre ställe på jorden Skåne vore om alla slutade åka ensambil och började åka tillsammansbuss. Bilköerna växer sig längre för varje dag som går och snart kommer färdsträckan mellan Malmö och Lund att vara oändlig. Patetiskt.
Ännu en bubbla som spruckit
Helger med Ullis är idel fina, vackra, mysiga helger i ett närmast konstans alkoholrus där stadierna av paltkoma pendlar på en skala mellan 4 och 5. Inga timmar går så fort som dessa och inga måndagar kommer fortare än dom efter en fantasihelg.
Fredagen bjöd på middag med Emma, Kerstin, Fanny, Hasselbackspotatisen och Karin. Prinsesstårta. Jeriko och dans i svett.
Lördagen bjöd på många timmar i stadsvärlden, möten med gamla vänner och suktand efter nya prylar. En lång kö in till systemet. Det finns för mycket fester i storstaden. Världens godaste pastasallad intogs framför tvn. Pastaknyten fyllda med gorgonzola och valnötter. Massor med avocado, rödlök, oliver, massor med fejkkyckling. Spenat. Sen godis, öl och chips till illamåendet börjar bli påtagligt. Debaser och världens märkligaste musiksammansättning; techno varvat med kängpunk. Tur att vi hade varandra.
Igår blev det underbar brunch på element; pannkakor, bröd, yoghurt, kaffe, äggröra, korv, frukt. Lång lång promenad till havet, morotskaka och 80-talsfilm med Kerstin. Sen tar fantasin slut och vänner lämnar. Då är det tur att det finns vänner kvar som man kan laga söndagsthaimat med. Thank you darlings för att nu finns.
iLiKETRAiNS
Bandet som är dagens överraskning to be. Alltid en lika skön känsla att öppna dygnet runt (pappersbilagan, hemsidan kan slänga sig i väggen) och inse att min liv inom de närmsta dagarna kommer bli berikad med en postrockkonsert. Dessutom nästan hemma hos mig eftersom man faktiskt knappt ens behöver ta på sig jackan för att kila över till Debaser. Lika nära som till tvättstugan.
När ska det riktigt riktigt jobbiga komma?
Från allraallra första början, termin 1, har jag gått och fasat så att jag nästan kvävts över det faktum att det ska skrivas en uppsats innan examen kan hämtas ut. Varje gång den har förts på tal har jag blundat och fantiserat om ett studieuppehåll som kunde förflytta den ännu längre fram i tiden än vad studieplanen sa. I våras när projektplanen skrevs och jag och Anna upplevde de mest stressfyllda veckorna hittills i våra ändå "4årpånackenlångastudiebana" sa vi till oss själva att det här kommer bli det värsta vi någonsin varit med om. MEN. Nu har vi genomfört 7 av våra 9 intervjuer och det känns fortfarande roligt. Vi är fortfarande nöjda. Vi tycker om vår handledare igen. Vi vill vinna bästa uppsats. Innan ville vi bara bli färdiga, nu vill vi bara att alla i hela världen ska få veta vad vi har tagit reda på. Att av all sjuksköterskor vi intervjuat hittills har alla stuckit sig i sitt arbete. Vissa av dem på kontaminerade nålar (nålar som varit inne i en patient) andra på rena nålar. En av dem har stuckit sig på en HIV-nål utan att bli smittad, en annan tror inte att det kan hända att han blir smittad. Det är otäckt och så jävla jävla spännande.
Sakta men säkert en uppgång
Min sinnesstämning klättrar uppåt. Jag orkar inte förakta mig själv så mycket mer nu. Det enda jag kan göra är att lova mig själv att försöka förändra mitt beteende och uppmuntra mig själv till en annan slags självkontroll. Ingen annan lyckas ju med det konststycke som jag nu sett till att fixa galant två gånger på alldeles för kort tid.
Igår befann jag mig på säkert avstånd från alla möjligheter att tappa bort grejer i okontrollerbara ögonblick. Emma, Mimmi och hasselbackspotatis gjorde lördagkvällen till en säker vinnare. Film, godis och popcorn vaggade oss till sömns så att vi vaknade utvildade och fulla av energi, tillräckligt för att transportera oss till friskis för hårt kroppsarbete på denna veckans vilodag.
Lustens förlust.
Mitt självförakt finner inga gränser. Jag har fan ta mig gjort det igen. Slarvat bort en vädligt viktig del av mitt liv och gjort dagen till ett stort och svårt berg att bestiga. Såhär inteallsmångaveckor efter att jag förlorade min telefon under en vild kväll på Jeriko, försvinner min plånbok under en nästan lika vild kväll på Inkonst. Jag förstår inte hur jag lyckas och jag kan inte se mig själv i ögonen alls för tillfället. Vill bara förneka min existens och glömma bort att jag varken äger ett VISA-kort, busskort eller körkort längre. Jag är så himla tragisk. Vet inte hur det skulle gått om inte Emma fanns här och klappade på mig i natt. Ringde och spärrade mitt VISA-kort för att jag själv var för upptagen med att lipa. Fanns vid min sida när jag ringde och polisanmälde försvinnandet till en stackars polisman som tyckte att jag svarade alldeles fel på hans frågor vilket gjorde honom irriterad. Jag undrar hur lång tid det dröjer innan jag slarvar bort en viktig kroppsdel.