drosophila

Jag visste redan när jag gick till JOBBET i lördags att jag skulle känna mig som hemma. Tio veckor på KAVA förra våren satte sina spår. Gud vad ung man var ändå. Men att jag skulle bli som familj med people and stuff direkt hade jag aldrig kunnat ana. Till och med syrror och usyrror som jag knappt sa ett ord till då började tjenisa mig så fort dom såg mig. Jag blir alldeles varm. Nu är sjukhuset min arbetsplats och personalen mina kollegor. Skönt att ståndigt slippa slåss om utrymmet som student. Oviktig social roll. Att få utrymme tilldelat och inte vara rädd för att ta plats. ILOVEILOVEILOVE. Alltså har det inte alls varit någon hardknock weekend utan en hemskt trevlig sådan med massor av nå lärdom och nya perspektiv. Också träning såklart. När det sociala livet får lida måste jag i alla fall se till att få någon extra muskel som kompensation. Så funkar: min verklighet. 
Idag fick jag dessutom ytterligare ett nytt perspektiv på livet när jag svängde inom Pressbyrån på sjukhuset. Daim "capuccino". I'm not a daimlover (förutom daimglass och daimtårta) men det här var nog det i särklass godaste jag ätit i chokladväg åtminstone de senaste 17 dagarna. Det är dessutom lilited edition så passa på alla ni som vill veta vad jag kommer fantisera om tills nästa gång jag tycker att jag är värd en belöning igen.