Jag hånglade också
Lydde den andra meningen jag sa till Anna imorse när vi sågs. Det gäller att veta vad som är viktig info här i livet. Gårdagen erbjöd något så extraordinärt som en mittiveckanfest och eftersom det blev alldeles jättelite alkohol i helgen, ingen alls skulle man kunna säga, var den mycket välbehövlig. Ställde till med fest gjorde B500, den fina lilla vildandskorridoren jag tillbringat många månader av mitt liv på, 20 närmare bestämt. En stor del av befolkningen har bytts ut sedan jag kastade in handduken och flyttade för lite mer än ett år sedan men några håller fortfarande fanan högt. Jag saknar korridoren periodvis men jag saknar inte att någon annan bidrar till att mitt kylskåp luktar organiskt avfall och så är fallet med korridorboende med yngligar tyvärr.
Min entré till wermlands nationshelfvete var mindre glamorös. Som VIP-are med grönt kort som gör att man kommer in gratis på alla nationer tycker man ofta att man har lite mer rätt än alla andra, särskilt dem som sitter i kassan till nationerna. Det har man inte. Det visade sig att höstterminens gröna kort slutat gälla redan trots att man brukar kunna använda dem en bra bit in på nästföljande termin. Jag och Ida blev rasande för vi har inte hämtat ut våra nya kort än. Många försök gjordes att sätta kille på plats (som ju givetvis inte kunde göra något annat än att hävda bestämmelserna och att det inte var han som styrde över dem) men efter ett antal utbrott slutade det med att vi såklart fick betala under stor protest. Jag skäms. Även om jag fortfarande tycker att det är helt idiotiskt att besluta att korten ska sluta gälla mycket tidigare än vanligt.
Eftersom jag blev alldeles utfattig av att behöva betala inträde och inte hade råd att köpa minsta lilla ölskrälle var Andreas snäll och bjöd mig på en. Tack Andreas. Som vanligt anländer man alldeles för tidigt till stället och har alldeles för många timmar att sätta sprätt på. Mycket dans blev det och så småningom hittade jag en man att tillbringa min tid med. Bra dansgolvshångel. Faktiskt. Det kan hända även om det aldrig gör det. Och jag brukar dessutom inte ens ägna mig åt denna typ av aktivitet i vanliga fall. Man förtjänar att ha tur ibland.
Som vanligt springer jag iväg från mina kap så även denna gång. Vi återsågs däremot på almighty Hamburgerstället där Peter ägnade närmare en halvtimmer åt att få i sig sin hamburgare, mycket motstånd var det. Jag och kapet tog en cigg och hans polare drog. Nu i efterhand (bättre sent än aldrig) slår det mig att de givetvis tänkt att han skulle sova hos mig. Den tänkte inte jag. Alls på. Så jag föreslog att han skulle springa ifatt dem och det gjorde han. End of story. Det roligaste var när jag skulle försöka förklara vad jag gjorde i Helsingborg emellanåt (han bodde där) "det är ganska trevligt att bara hänga, på Dunkers och så." Yeah right. Inte så trodvärdigt. Men man kan ju inte slänga ur sig till höger och vänster att man går i terapi. Då blir det garanterat End of story forever with everyone.
Min entré till wermlands nationshelfvete var mindre glamorös. Som VIP-are med grönt kort som gör att man kommer in gratis på alla nationer tycker man ofta att man har lite mer rätt än alla andra, särskilt dem som sitter i kassan till nationerna. Det har man inte. Det visade sig att höstterminens gröna kort slutat gälla redan trots att man brukar kunna använda dem en bra bit in på nästföljande termin. Jag och Ida blev rasande för vi har inte hämtat ut våra nya kort än. Många försök gjordes att sätta kille på plats (som ju givetvis inte kunde göra något annat än att hävda bestämmelserna och att det inte var han som styrde över dem) men efter ett antal utbrott slutade det med att vi såklart fick betala under stor protest. Jag skäms. Även om jag fortfarande tycker att det är helt idiotiskt att besluta att korten ska sluta gälla mycket tidigare än vanligt.
Eftersom jag blev alldeles utfattig av att behöva betala inträde och inte hade råd att köpa minsta lilla ölskrälle var Andreas snäll och bjöd mig på en. Tack Andreas. Som vanligt anländer man alldeles för tidigt till stället och har alldeles för många timmar att sätta sprätt på. Mycket dans blev det och så småningom hittade jag en man att tillbringa min tid med. Bra dansgolvshångel. Faktiskt. Det kan hända även om det aldrig gör det. Och jag brukar dessutom inte ens ägna mig åt denna typ av aktivitet i vanliga fall. Man förtjänar att ha tur ibland.
Som vanligt springer jag iväg från mina kap så även denna gång. Vi återsågs däremot på almighty Hamburgerstället där Peter ägnade närmare en halvtimmer åt att få i sig sin hamburgare, mycket motstånd var det. Jag och kapet tog en cigg och hans polare drog. Nu i efterhand (bättre sent än aldrig) slår det mig att de givetvis tänkt att han skulle sova hos mig. Den tänkte inte jag. Alls på. Så jag föreslog att han skulle springa ifatt dem och det gjorde han. End of story. Det roligaste var när jag skulle försöka förklara vad jag gjorde i Helsingborg emellanåt (han bodde där) "det är ganska trevligt att bara hänga, på Dunkers och så." Yeah right. Inte så trodvärdigt. Men man kan ju inte slänga ur sig till höger och vänster att man går i terapi. Då blir det garanterat End of story forever with everyone.
Kommentarer
Trackback