Fåfängans baksida.
Jag har de senaste åren sett mig som en person vars självkännedom vuxit till fullt acceptabla nivåer. Trots detta brister den emellanåt av oförklarliga skäl och då är det bara att gilla läget. Två gången den senaste tiden har den brustit på samma ställe, nämligen när det kommer till vilka kläder som är lämpliga att lägga sina surt förvärvade stålar på. Vita kläder tillhör inte denna lämplighetskategori utan den totala olämplighetskategorin. MEN så befann man sig i situationen två lördagar i rad. Förra veckan bestod min högtidsklädsel av ett par vita, jag menar alltså VITA byxor. Denna lördag bestod den delvis av en vit blus. Min konstanta festmålning består av röttrött läppglans. Jag visste på förhand att detta var en lika omöjlig ekvation som att förstöra få popcorn och socker att vara värt sina kalorier. Och som förutspått, byxorna gick åt helvete redan samma kväll (tack och lov var jag tillrcäkligt berusad för att vara likgiltig), blusen gick säkerligen åt helvete samma kväll (tack och lov var jag tillräckligt berusad för att inte märka det) men missödet upptäcktes inte förrän dagen efter.
NU kommer vi till upplösningen på denna spännande berättelse. Den går ut på att med en lite jävla diskmedel och tur går allt vägen. Fläckarna är borta och jag är trygg med vetskapen om att jag kan smeta ner mig hur mycket jag vill med världens alla läppglans hädanefter! Det ni, det skojar man inte bort.