drosophila

På att livet pågår DÄR. Att jag sitter HÄR och inte finns i min ensamhet. Det finns inget sätt i hela världen på vilket jag kan uppskatta min bostadssituation för tillfället. INGET. Det känns som att min ungdom försvinner bakom ryggen på mig. Vänner på uteserveringar och på söndagshäng. Jag framför datorn, på friskis eller med ensampizza. Missar extranummer på fantastiska konserter för att jag inte vill sitta ensam i Malmönatten en hel timme och vänta på en buss för att komma hem klockan halv 3 en måndagnatt. Det känns så jävla kört och varför kan ingen fatta att Emmas lägenhet är typ världens schysstaste? Jävla assholes.