Tiden flyr
Ett helt år sedan sjukdomen bröt sig in i en vanlig vardag. Ett år sedan vi insåg att något skulle hända nu, snart, som för alltid skulle förändra livet. Men vi kunde aldrig någonsin i den vildaste fantasin föreställa oss hur snart. Tre månader exakt från första läkarbesöket till det sista farvälet. Uppskatta det du har, I tell you that.
Igår tittade jag och mamma på bilder från när min pappa var ung. Frisk. Vacker. Vi är väldigt lika. Och det är ingen komplimang till mig själv. Han var mörk, såg nästan sydländsk ut. Solbränd och fräsch. Endast passbilder men så mycket de kan säga. Pappas motorcykelkörkort från Indonesien, det tillfälliga körkortet utfärdat i Australien. Alla stämplar från världens hörn. "Marine officer". Så många äventyr och berättelser. Som inte finns längre. Sommaren kommer alltid bära med sig vindar av den sista sommaren. Det handlar bara om att försöka minnas allt det vackra. För alltid minnas.
jag vet att man bestämmer själv. men det känns liksom som att man MÅSTE resa innan man börjar plugga eller under ett sabbatsår. inte bara dumpa allt precis när man fått en examen. men åh! varför måste jag känna såhär? typiskt. kanske är det för att allt blir på allvar nu. jag kan liksom inte dra mig ur något. delad lägenhet, eventuellet ett utbildningsPROGRAM och inte bara lösa kurser.. kanske blir det lite mycket för rastlösa mig. men men. och det är klart att jag bestämmer själv. det vet jag ju såklart...
hur är det med dig, min vän?
du har så rätt, liza. jag ska försöka att tänka som du gör. det verkar sundare!
vad kul om du kommer till blekis imorgon! idag är jag ju inte direkt superladdad (var cp-full efter jobbarfesten igår) men det ska nog bli kul!
krya på dig, hjärtat!
puss