drosophila

Helgerna blir mer och mer fantastiska tidszoner i verklighetsflykt. Vardagarna blir mer och mer fyllda av obehagliga och behagliga tvång. Alltallt är ett tvång. Fredag-lördag-söndag tillåter jag mig att leva precis som jag vill och jag låter det kosta mig precis det som krävs. Förra helgen bestod det ljufva i teater och fest med fint folk. I fredags flög jag till Uppsala för att glömma mig själv för ett tag och låtsas att Uppsala och Ullis är min borg. Det började i stor dramatik, åtminstone inuti mig. På bussen på väg till Sturup fick jag för mig att läsa det finstilta på mitt boardingkort (jag till hör den übermoderna yuppiegenerationen som lärt sig checka in via internet) och insåg att jag enligt dem borde ha skrivit ut fler bokningsbevis är jag gjort. Dramaqueen som jag är föreställde jag mig att jag inte ens skulle komma iväg utan fastna i Skåne och därmed slarva bort tusenlappen jag lagt på flygskapet. Men sastanten var snäll och det var inga problem. Säkerhetskontrollanterna fick för sig att jag skulle spränga planet i luften med hjälp av lite hårgele vilket innebar att jag fick panikchecka in världensminstaväska så att jag skulle slippa slänga den, fattig student är man ju faktiskt.
Man får inte ha telefonen påslagen på flyget, det vet alla, även jag och jag är väldigt lydig. Men inte särskilt smart. Sedan jag bytte telefon, eftersom den andra försvann en blöt natt, har jag inte brytt mig om att byta pin-kod. Alltså. I samma sekund som jag slog av den så insåg jag att jag inte skulle kunna sätta på den igen förrän jag fick tag på Emma senare på kvällen. Jag kan inga nummer till vänner i huvudet och jag har inga nummer nerskrivna. På Uppsala centralstation försökte jag ringa från en mynttelefon (det ni, inte så 2000-tals-yuppie-era) till både karin och 118 118, 118118 funkade inte och inte karin heller eftersom jag såklart slog en siffra fel. Jag försöka skaffa mig internettid för att snoka på eniro men automathelfvetet var broken så jag gav upp. Tänkte, att är man på semester så får det kosta. Jag köpte mig ett nytt comviqnummer och pengar att ringa för. En förlustaffär kan man säga men jag fick i alla fall tag på Anders och Ullis nummer. Thank God.
Resten av helgen bestod av mat och vin och fint hångel och fett/sockerintoxikation, promenader land och rike runt och en massa fina samtal. Alla älskade vänner. I love to to death.

Nu är jag slagen tillbaks till en vardag jag inte vet hur jag ska hantera riktigt. Praktik och jobbframtid, och uppsatsframtid och alltsommanjuharmedsigibagagetsedantidigareochtänkerpåibland. Fan. Nu ska jag lägga mig och sova, eller I hope so. Inatt sov jag i 3,5timmar i eftermiddags i 3 så jag vet inte riktigt på vilken nivå min trötthet befinner sig och hur mycket jag bara vill fly vakenheten.

Jag och Em har bestämt oss för badrumsommålning but Im not telling you what its going to look like.