drosophila

Så har fem veckor i hemsjukvården på landsbygden lagts bakom mig och bytts ut mot någonting helt annat. NÅGONTING HELT ANNAT. Pillertrillands gamla tanter och farbröder har blivit barn, små barn och stora barn med världens tyngsta, nästan dödande behandlingar. Den enda anledningen till att man ger dessa preparat till människor är för att de inte ska dö. Lever gör man knappt. Barn med äggstockscancer, cancer i njurarna, tumörer i hjärtstam. Allla biverkningar behandlas med hästdoser av andra preparat och vätskor. Alla barn har en dosa inopererad i bröstet för att man ska kunna ge effektiv intravenös behandling. Ändå är barnen så levande. Lika alla andra barn, de leker och skrattar och protesterar och gråter. Deras föräldrar är som vilka andra föräldrar som helst förutom att de lever med den ständiga oron för att deras små barn inte ska få uppleva sin nästa födelsedag. Under tiden jag befinner mig på avdelningen är det väldigt lätt att bortse från allvaret. Man är så inne i rollen som sjuksköterska och barnen är så söta och rara. Men idag när jag kom hem dök mörkertankar upp och jag kan inte riktigt släppa det. Alla funderingar och undringar. Allt hat mot den jävla världsorättvisan. Men. I alla fall så har de svenska barnen en chans. Så många barn världen runt som inte ens har det.