drosophila

Idag 1940 avled min första patient. Han dog stilla och vi hade aldrig haft någon kontakt med honom. Det kändes stort att vara där med honom, hålla hans hand när han somnade in. Jag kan inte riktigt förklara den inre styrka jag kände när jag meddelande hans anhöriga vad som hänt. Vara den som finns där, den alla litar på. Jag är fortfarande lite hög på adrenalin och förstår inte riktigt hur jag ska kunna somna ikväll för att vakna klockan 0515 imorgon bitti för att 36 minuter senare sitta på ett tåg med alla fulla knäppskallar på väg mot Lund. Den resan kommer bli mycket spännande.