drosophila

Im workigt for free känns det som. Så många timmar, så inga kafferaster, en liten frukt på ett andetag. Så små minuter av matrast tills sorgliga människoröden börjar diskuteras och jag väljer att gå och jobba istället. Så många patienter och så få sängar. Vi gör vårt bästa men ingen är lycklig ändå. Idag bildade vi en tool-klan, lite roligt får man ha ändå. Och ett korpenbasketlag kanske det blir också, fotbollslaget går det inte så bra för men jag knäcker ju på basket, eller hur det nu var...